Gillar Saltsjöbadståget. Svensk zooning ger mixture på tåget, riktiga saltisbor blandat med globalmedborgare från Fisksätra. Jag stiger på tillsammans med småflickor som diskuterar kommande fotbollsmatch och en präst från det stationen närbelägna katolska institutet.
Tar Djurgårdsfärjan och hamnar på Skansen. Tycker sextio kronor är mycket i inträde, men ångrar mig snart. Jag blir entusiastisk över alla muntra museiaktiviteter. Utöver det gamla vanliga är det lin-tema, biodling, föredrag om brännvinskryddning, repslagning på längden ute på en gräsmatta. Missionshuset har gudstjänst. Äkta gammeldags byk vid bäcken. Alla aktörer verkar så glada i sina rutiga allmogeklänningar, hängselbyxor och kepsar. Är det Kristina från Dufvemåla som har satt en inne-trend?
För mig har Skansen alltid varit närapå pest, inte bara när jag som barn bara kunde se den minimala och minimalt funktionella bilbanan som enda vattenhål. För jag skulle säkert ha uppskattat tryckeriet och repslagningen redan som femåring.
Jag tror att det som får mig upprymd är människans återkomst på denna tidigare så djurklafsande arena. Jag fick en intuition om att det är den av-sovjetiserade nittiotalsmänniskan med en glädjande social begåvning som dyker upp! Eller är det vattenfestivalens koncept som Hazelius barn-barns-barn har stulit? Något är inte som förr i alla fall.
Som innehavare av en viss landsbygdsbakgrund har jag aldrig förstått
husdjursälskares och asfalts-ekologers extremistiska djurintresse.
På mig har den dyngdoftande kollisionen i urbaniteten med älgar,
getter, exotiska svin och björnar på det svenska huvudhembygdsgården
aldrig klarats ut.