Ericsson finns överallt, till och med i köpcentrumfastigheterna. Har växt som en allom glädjande bakteriekultur bland all världens namnkunniga likar.
T28 är inte så oäven. Tunnare. Förutsägbart kantig, Ericsson har nog övertagit Volvos svenska kantighetsimage. Men telefoner är inte bilar. Nästa år är butikens telefon en handdator. Och sen? Vi vet att vi inte vet. Man lär sig.
Lunchköerna i Kista är mega. Språken många. Många
utländska ingenjörer knåpar på den svenska imagen.
Märstapendeln i icke-rusningstid. Mittemot mig sitter Pochahontas och läser igenom ett rättat skolprov. Hon gör det med stort intresse. Ambition och koncentration. Solen lyser på hennes lite tonårsfylliga näsa, som har en mer äkta bruna än solbränna.
Det är lugnt.
Uppsala. Jag gillar inte min uppväxtstad något vidare, men nu hittar jag något. Promenerar från hamnen längs med ån söderut. Först ett imponerande småbåtshamnområde, sen en solig promenadstig längs med ån och det väldiga Kungsängsgärdet.
Kanaler och inlandsåar kan ha en magi. Jag minns avlägset
en gammal tjeckisk film med scener vid ett badhus vid en å. Det är
middagstid och jag är ensam med Fyrisån som rör sig sakta
bakom trädraden. Den upplandsplana Kungsängen skulle kunna
rymma tio Stockholms-Gärdet. Ett par cyklister passerar efter tjugo
minuter.