>Men det är nu det händer saker med media!
Läste just Johan Ehrenbergs text om Carl Bildt på ETC. Ehrenberg
har verkligen svårt att få ihop allting (t.o.m. svårare
än jag). Han är onekligen en maktfaktor.
>> Har du vägarna utåt landet och hitåt så
>Ja, det var ju med armbågen.
Sorry, det var inte menat så men jag insåg risken när jag skrev det.
>Kanske ringer Birgitta och nån till så kanske det kan bli ett projekt.
Ja, det var mera så jag menade. Känner mig inte som den typ av evenemang som den här hålan är så känd för.
>Hon och en annan jag känner är typiska utbränningar som läppjar sitt otium. Det ska inte vara lätt.
Kul du nämnde just ordet otium. Har funderat mycket över ursprunget till det, utöver vad som står i lexika. Ljuset i tunneln och så.
>I andra änden har jag i alla fall Annikas Tindra, som är
ett sjuhelvetes
>energiknippe, 2,5 år och ett tekniskt och charmexcellerande
geni.
Världen är full av genier, men vad blir det av dom?
>Vad sysslar du med . Egentligen?
Eftersom du frågar sådär rakt på sak. Ett försök:
Just idag har, utöver prat och tänkande, skrivit en ganska lång text om utbrändhet just, med ambition att vara vetenskaplig. Har läst in så jävla mycket men blir aldrig nöjd med texten.
Jag tror att det är detta som är essensen i Sisyfossyndromet. Man har kommit undan med livet, lurat döden, och har så evinnerligt brått att få det på pränt. Alltså vad det handlar om annat än vad myter, poesi och teologisk/religionspsykologiska modeller försöker förbereda oss på (i samma vällovliga syfte).
Insikten om att veta vad det handlar om att dö rent fysikaliskt, komma så nära som jag gjorde, är rätt ruggig. Svår att klä i en form, jag vill inte tro att det är omöjligt. Men visst, jag kan också villigt erkänna att det handlar om att skriva för evigheten. Alltså någon sorts fysiskt överlevande, i brist på garantier.
Dagens (årets?) bästa händelse: Lyfte undan lite post-äktenskapliga kartonger i min arbetslokal på Konstepidemin och öppnade en mindre låda. Där låg mina anteckningar, kompendiet och min tentamensskrivning från neurologikursen plus en del andra kurser. Trodde jag hade dumpat allt.
Jakten på kompendiet ledde mig ju också till dess författare, min gamle neurologiprofessor (Tore Broman; 90 år), för jämnt ett år sedan. Men han tycktes inte ha kvar något ex, ingen annan heller.
Nu har jag det, det är guld värt, jag förstår hur han tänkte. Och han är ett geni, Sten Bromans bror alltså.
Jaja, du tycker nog att jag borde njuta av livet mer än vad jag gör men jag njuter faktiskt av detta slit, ett kall eller vad fan det nu är. Hela livet har varit så inriktat på nytta, försörjning, vara duktig och till lags. Nu känner jag det inte så längre. Mindre nytta än nöje, mera lust än drift.
Kanske är det någon sorts äkta (manlig) intuition. (Det måste ju finnas en anledning till att man talar om "kvinnlig intuition", med en lätt suck. Den tycks mig så inriktad på kortsiktiga erövringar, taktik mera än strategi.)
Ursäkta att det blev lite långt. Jag undviker att väga mina ord så ini helvete som jag gör när jag skriver det som jag ändå tror blir en (ett par, tre) böcker. Och visst, nätpublicering är mindre pretentiöst. Det är säkert så att jag till slut måste ge dig rätt i det mesta.
Av och till har jag också starkt övervägt att helt ge upp skrivandet, utöver brev och sånt, just därför att det är så lätt/tungt på ett paradoxalt sätt. Men eftersom jag tycker mig ha gjort bilder/illustrationer om allt som tänkas kan genom åren är det knappast aktuellt att kämpa fram en stil, ett uttryck där.
Att bli (förbli, vara) konstnär, svårt. Skriver också en del små sångtexter och sliter med gitarren, det går ganska bra men behöver antagligen framsjungas framför brasan med en dam under någon tid för att möta en eventuell publik. Det är djävligt tacksamt att arbeta med lätt metrisk text, reducera språket, styra luften mellan bokstäverna mera än att pilla med de typografiska detaljerna.
Jaja, du frågade. (Men jag har en känsla av att du liksom jag skummar/läser snabbt -- eller hur?)
Lasse P