Till synes suveränt omedveten om de senaste decenniernas teoribildning och samhällsutveckling.
Metro:s efter-diskussionsforum kokar över, snarast exploderar. Minst 4 Ulf Nilsson får man säga och inom ett par dygn passeras 200 inlägg. Huvudsakligen fullkomligt rasande kvinnor, några höttande någon slags feministisk totalitär censur-järnnäve och ävenledes en hel del män som bekänner sin synnerliga vämjelse.
Det var det. En djärv självmordsdykning in i den inlärda hjälplöshetens stormakts-hjärta.
Visst bränns det ut. Men det är också en fråga om kultur, om förväntningar. Allt hänger ihop och i bisvärmens mitt finns det väl inte så mycket att göra.
En arbetsorganisation, ett samhälles själ kan sättas i fråga. Ett antal tusental anställda och vissa yrken kunde sättas i fråga. Såna tankar finns tycker jag mig ha märkt. Just i socialsvängen. Just hos de som kanske emellanåt när de är lite svaga i anden känner att det bränns lite med alla de utbrända.