Den svenska kvinnan född på fyrtiotalet har passerat mållinjen, men fortsätter av bara farten. Det är så mycket som den kvinnliga rollen har restnoterat: Det blir kanske en extra omgång av den pubertala förvirringens period. Allt ska vändas och vridas på, omständligt som i senare delen av ett tjejlopp. Livets egentliga riktning ska tas ut en andra gång, kanske?
Fyrtiotalisterna märks. Dina systrar finns överallt nu, självsäkra men kanske lite utbrända (ja, det är inte jag som hittat på det) på samma gång. Den kvinnliga rollens formbarhet och begåvningen att vara spegeln för något är inte någon tillgång nu. Buklandningen i en ny roll är motsatsen till dansen på rosor.
Jag du kan ju alltid odla rosor, överta den försiktige gentlemannens attityd. Nog så många av er drar ner gardinen så långt ner.
Eller excellera i feministisk krigföring. I så fall lycka till, inget som berör mig.
1968 års arv är tungt och tyvärr är en enkelspårig feminism och tokgrönrörelser sentida utlöpare av den förnedrande dogmatismen. Många lite yngre damer står upp för en annorlunda självständig intellektuell hållning. Du har väl aldrig rört dig på studentvänsterkanten, så du kan väl känna dig lite modernare nu bara på grund av det. Ja, jag bara tänker lite högt. Det är så sällan jag bekymrar mig.
Det är så ofta som jag känner att det är den psykiska åldern, inte den fysiska som står i vägen för en givande samvaro. Nyfikenheten, som brukade svämma över alla bräddar, den kanske är bortslarvad? Ursäkterna står som spön i backen, eller kanske i golvet hos terapeuten.
Ja, problem behöver det ju inte vara. Vem skulle ha större möjligheter att förnya sig än just den med erfarenhet? Vi har det för bra, många av oss, det är väl den enkla orsaken. Tråkighetens moder, aristokratins undergång.
Tja, inte vet ja om du tilltalas av sånt här. Ja, jag vet att du inte. Du kanske läser en bok av Marianne Fredriksson och tycker att jag är en knäppis, som till nöds kan vallas på Operan. Ju mer man ser, ju mindre begriper man, det är jag ganska säker på.