Åker
 

Mellan den tidiga barndomens lärarbostad och kyrkan låg en stor åker. Åkern, som hörde hemma i ett uppländskt brytningslandskap mellan slätt och skog, avgränsades dessutom av den vitrappade prästgårdens park, i uppkant av ett skogsparti i vinkel med ett obetydligt torp och ålderdomshemmet, samt av  två av de tre vägar som ledde till kyrkan.

I detta uppländska inland, som för barnets avståndsöga var och förblev oerhört, var vattnet sällsynt. Det fanns i de större skogsöarna som kärr, dämmbara på sommaren och som tillfälliga månbelysta skridskoisar på vintern. Libro bäck genomrann socknen, ställvis i vackra raviner, men hade någon gång blivit till en avloppskloak.

Stadsborna höll koloniliknande sommarstugor i knastertorra skogsbryn i den del av socknen som låg närmare stan - en märklighet som barnet aldrig kunde komma runt. Dess enda sommarstugeerfarenhet var ett småländskt sjölandskap.

Alltså, åkern var havet. På havet gick emellanåt silverfärgade skördetröskor med säckbytande besättning på en plattform. Efter skörden var stubbåkern stickigt färdbar för barns fötter.

En vintermorgon låg där hård skare som ett fantastiskt sluttningsgolv. Skolbarnen, som dagligen dök upp vid skolan som från ingenstans, svämmade ut på åkern på cyklar. Ett stim av sladdande och skrattande folkskolebarn i en tid då skolorna fortfarande var trä, rödfärg och svartplåt av obestämbar ålder. 1951 års kommunreform var ännu bara en plan för framtiden och välfärdens hunger hade ännu inte spruckit ut.

I en halvtimme bar skaren, knappt fram till första ringningen, sen dog den i morgonsolen. Och detta upprepades aldrig.