Övermodet
 
 

Jag har numera ofta ärenden som får mig att passera Solna tunnelbanestation.  De flesta har väl uppfattat stationskonsten med den glade kreatörens sentimentala svenska landskap med älgar och flyttbilar i Norrlands inland.

Länge tyckte jag om det. Folklighet at its best. Sällan ser man kludderskador, kanske för att det är populärt.

I år ger den mig obehag. Jag kan inte undgå en oroande tanke: Vad har vi ställt till med egentligen. Min generation av fyrtiotalister.

En muralmålning som hyllar vårt norrländska vi flytt int. Kolonistugorna som attackerar Vita huset. Det påminner mest om den Tage-Danielssonska världsbilden, en svunnen grönköpingsidyll i skydd av den palmeska spärrelden.

Visst är Karl-Bertils julafton en pärla, men lite mindre av dubbelmoral vad gäller Sveriges säkerhetspolitik och lite mer av respekt för vad som i längden ger ett dagligt bröd, hade varit ett plus i kanten för våra  Sturm und Drang-år.

Här i tunnelbanekonstverket finns inget med mening mera. Det är nog egentligen ett museum över oss när vi var som sämst.

Fattas bara Björn Afzelius som levande inventarium.