Det var i sextiotalets student-Uppsala. Thorbjörn Fälldin, vice ordförande i centerpartiet, besökte CUF i en klubblokal på Sysslomansgatan. Jag var lockad dit av en annons, kanske var det det 1967 eller 1968, året jag var studenttidningsredaktör. Ett litet typiskt klubb-evenemang, stearinljus och det trygga låga tempot i en centerpartistiskt orubblig föreningsvärld.

Thorbjörn Fälldin bänkade sig och talade med åhörarna/CUF:arna. Han ställde en för honom viktig fråga, långsamt och grundligt: Fanns det någonting som sa att centraliseringen måste fortsätta för att välstånd skulle upprätthållas? Visste vi unga s-t-u-d-e-r-a-d-e  människor något svar på denna fråga?  Ni vet statsministerns framtoning - detta var nu bara en mindre fårad och trött upplaga.

Jag tror väl inte att han fick något svar, i varje fall inget användbart.

Och så är det väl.

Jag ser tiden gå och ekonomiprofessorer rida arenan runt varv för varv. Lindbeck, Lundberg, Ståhl, Södersten, ja ni vet. Och alla fackföreningsekonomer (även kvinnliga) på sina ponnyhästar.

På ståplatsläktaren hoar tvärvetenskapare, företagsekonomer och miljöaktivister.

Olof P med sin lasertunga sveper himlavalvet, publiken tjoar till, eller var det en sifo-n?

Fick han inget svar? Vems är felet, politikernas eller akademikernas?

[1980]