Parti

Jag var på möte med Stockholmspartiet. Jag hade kommit till Stockholm efter skilsmässa och några år i Bergslagen och tyckte att det kunde vara idé att återknyta kontakten med Jan Carlson, Thomas Fürth m.fl. som jag hade varit medhjälpare till när de i liberala studentförbundets kölvatten experimenterade med en syndikalistisk tidskrift.

Jag var tagen. Mötet visade för mig något som jag inte tyckte utvecklats trots att lång tid förflutit, det var helt enkelt fråga om att jag hade framför mig ett livs levande museum över det tidiga sjuttiotalets radikalism. Allt var sig helt likt,  det enda som skilde var den utbredda gråhårigheten.

Sammanträdet arbetade sig framåt lika professionellt som det alltid hade gjort. Istället för universitetsstuderande med första foten upplyft i offentligsektorns karriärtrappa, var deltagarna nu i höga tjänstemannapositioner i stat och kommun. Men de var oanfrätt andligen sig själva och oförändrade. Snabba puckar om stora och små uppdrag i den politiska vardagen - du gör det och du gör det! Information, som var oerhört initierad och potent. Nu var möteskompisarna dock inte lovande 1968-studenter utan viktiga doldisar, med möjlighet att dra direkt i trådarna på Stockholm Energi, eller miljöförvaltning, eller naturvårdsverk, jag minns inte allt.

Skulle jag säga något? Kändes inte så. Det här var ett kollegium intrimmat i en effektivitet av stål. Dock, ingen skada skedd!
Mycket trevligt tycker jag verkligen att de har kommit med under åren, ofta modiga originella grepp som att försvara Bromma som en del av staden också vidare. Jan Carlsons och Richards Murrays ständiga motionsskrivande genom åren om cykelövergångsställen på St Eriksplan och liknande är mer i det fördolda för mig.

Jag kunde inte ställa mig upp och säga något personligt till detta, det vore som att sticka en skruvmejsel in i en gående maskin.

Några enkelt  klädda medlemmar på tredje eller fjärde raden agerade  proletärt alibi, med passande kommentarer och referenser.

Jag har funderat mycket kring detta. Stockholmspartiet var på det här sättet, såvitt jag kunde se, en slags perfekt maskin för  upplyst tjänstemannavälde i politiken. Framgångsrikt som sjutton om man ser till insatsen och numerären. Men egentligen, kunde det vara annorlunda i andra partier? Utan att ha undersökt förmodar jag att det inte är annorlunda. Byt byråchef i X-verket mot Bert-Jonny i X-facket, och så vidare…

Hur var det förr? Vet du det, Thomas Fürth, historiker som du är…