Kan man lita på en skribent som fundamentalt bytt åsikt? I Pauli efterföljd finner vi ju många.
Jag har ingen mycket bestämd åsikt, men motviljan väger dock över. Sovjets sönderfall har ju de sista åren framtvingat en av historiens större åsiktsfolkvandringar. Per Ahlmark har förtjänstfullt tagit på sig en viktig uppgift, när han vill hindra att glömskan genast begraver det skamliga mitt ibland oss.
Bo Södersten är en av våra mest representativa åsiktsbytare. Hans begåvning och energi går en oviss match mot effekten av politiskt kappvändande. En dos naivitet och kopplingen till akademisk samhällsvetenskap gör det inte mindre infekterat.
Men det finns en större intellektuell oärlighet, som pågår mitt ibland oss. Den svenska energipolitiken.
Under tio år, 1975-85, satt jag inne i den som centralt placerad utredningsbyråkrat.
Dagens moraliska sammanbrott är den snart unisona kritiken mot kärnkraftsavveckling, som ju var det slutliga resultatet av minst ett decenniums svensk opinionsbildningsverksamhet.
Jag är inte själv för kärnkraftsnedläggning. Mina erfarenheter av miljö- och energipolitik har gjort mig till en skeptiker på cynismens rand. Ovillig att sortera sopor, håller jag på norska valfångare och spanar i klimatdebatten efter nya sammanbrott för den moderna demagogiska lärdomen.
Nej, problemet är att samhället vid politisk vägs ände aldrig assimilerar kunskap, aldrig når ansvarstagandet.
Ämbetsverken producerade tonvis med utredningar om energi 1974 och framåt. Inget nytt har egentligen tillkommit sen dess. De som inte tillhörde den stora gruppen nationalekonomiskt illiterata, förutspådde den utveckling vi har haft fram till idag. Biobränslens möjligheter och skadeeffekter fanns t.ex. väl belysta. Envetna tråkmånsar som Marian Radetzki, som analyserade verkligheten med traditionella ekonomiska modeller, har fått rätt i nästan allt.
Mängder av människor har genom åren entusiasmerats för insatser och investeringar i energisparåtgärder, ofta för att besviket upptäcka att ledning och ansvarstagande i det politiska systemet inte fanns.
Och till kärnpunkten: Den fundamentala riskkalkylen för kärnkraft har inte förändrats. Tjernobyl har givit utredningsskriverierna en utförlig illustration.
Så idag är det politiskt korrekt att förtiga argumentet att kärnkraftsavvecklingen kan vara en kostnad nödvändig att ta, lika opportunt som det 1979 var att förtiga det ekonomiska värdet av billig kraft.
Bo Södersten ser nog problemet, men han är inte lösningen.