”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Det är vad som står i Uppsala universitets hall.
Mystifierande! Precis som "Vetenskap och konst" i guldbokstäver på KTH:s gavelmur mot Valhallavägen.
Jag minns att Thorilds devis upprörde mig som gymnasist och student i Uppsala. Jag tänker tillbaka på detta med en viss förvåning och skamsenhet.
Det är i sanning ett utmärkt motto, som subtilt problematiserar allt vad lärdom står för. Hur kom det sig att jag själv och andra i sextiotalets studentgeneration var så blinda för sådana nyanser, trots en med tiden så otroligt väl bevisad framåtanda? Och vad är det för mening med universitet och studier om man inte kan tillägna sig det essentiella?
Jag kan bestämt säga att jag själv aldrig glidit in i några demagogiska lågtrycksområden. Inte mer än att ha gått någon studiecirkel om "Red Star over China" och konstaterat att det inte var för mig.
Men Thorild gick bestämt i slaskhinken. Tänk fritt.
Det andra förskräckande i detta är följande: Vad gjorde lärargenerationen? Varför lät man 1968 års stormtrupper ta över allt utan tillstymmelse till invändning? Ja, "tillstymmelse", jag menar att man måste ha varit helt i avsaknad av ett effektivt pedagogiskt tilltal.
Kanske var man det. Mer än normalt. Akademiska politruker i porslinsrustning. Kanske snärjda i undermåliga forskningsidéer och formade i ett odemokratiskt samhällsklimat? Torgny Segerstedt var rektor i Uppsala. Professorer av den typen kan bara sända ut dåliga vibrationer. Om de nu överhuvudtaget går fram.
Nej, det fanns alldeles bestämt inget tilltal. En student kunde nog bara uppfatta att det var fel. Och det var fel på devisen över ingången till aulan.
Vilken grandios samhällsekonomisk förlust.