Dags att sätt in det tomma arket i skrivmaskinen. (Fast det
är naturligtvis bara en metafor idag.)
Gråhöstdag. Hemsk vecka för Sverige. Folkomröstningsresultatet tycker jag är trist ovanpå det. Folket sörjer i hundratusental Anna Lindh på gator och torg, men det är "Schyman rules".
Men det är naturligtvis inte så sant. 56 % går naturligtvis vida utöver det Shymanska fögderiet.
Såg en harmsen ja-kommentator spritta som en spriralfjäder i TV-soffan i morse. Kändes inte helt rätt.
Jag kan förstå lite. Jag har bott som utflyttad storstadsbo på landet och sett lite av det destruktiva mörker som ofta finns under den idylliska ytan. Visst kan det provocera. Men 56 % är något helt annat.
Den utbjudna varan var nog inte god nog. Så ser det ut. Till och med så att Göran P. reserverade sig om stabilitetspakten.
Visst kan det vara skönt att det arrgoganta Stormaktsfrankrike plötsligt inte längre är vårt problem.
Men det var väl just en sådan illojal smitning som vi på jasidan inte ville stå för.
En klurig kommentar i DN på röstningsdagen vill leda i bevis att Sveriges en gång berömda internationella engagemang har en kolonial karaktär: Så fort klienten inte längre är klient så försvinner allt intresse. Exemplet var Spanien. Ett korn av sanning tycks det faktiskt rymma.
Jag har ofta funderat om hur Olof Palme skulle ha agerat på den nyare europeiska scenen. Han skulle säkert ha tänkt om, för sådan är politiken? Jag tänker mig Anna Lindhs erkännande av Olof Palme som logiskt på det sättet.
56% är ganska svårt att snacka bort. Det går knappast att putsa lacken ännu hårdare.
När Andrew Jackson gjorde entré i Washington på 1820-talet
erfor man något liknande. Politikens logik måste gå utanför
staketet. Europaprocessen är lång. Och Garthon vill ha en historisk
kompromiss i sin TV-soffa. För han vill väl inte lämna sitt
Washington trots allt?