Uppbrottsdags. Har bott i samma port i drygt 4 år. Återstår
bara körkortshjälpen för yngste sonen. Det är oåterkalleligen
dags att packa om tillvaron.
Jag har bott på ett ganska hyggligt hyreshusberg dessa år. Åt norr finns det ganska så fina Skuru bortom motorvägen, där grosshandlarna och livgardeskaptenerna var ångbåtande semesterpionjärer för hundra år sen. (Och det passar Mona Sahlin idag.) Åt söder Saltsjö-Duvnäs, ett charmerande Djursholm i miniatyr, inbäddat bakom Skuruparksberget och det HSB-tråkperfekta Saltängen.
Man kan promenera in sig in i detta Saltsjö-Duvnäs via den långa Strandpromenaden, som omskriver det man ännu inte sett av det småbergiga inre likt en behåbygel. Eller man kan vandra kors och tvärs på måfå och upptäcka underfundiga smågator, ofta i branta backar upp till och över utsökta utsiktslägen.
Man kan förundras över en ganska så spännande arkitektur här och där men också över en viss enformighet. Nästan alltid SAAB och BMV utanför husen, aldrig en Mercedes. Ibland också Bentley på gräsmattan utanför garaget. Och nu sista året alla dessa studsmattor för barnen i trädgårdarna, som dragit in som en styv bris från Saltsjöbadshållet.
Mitt på strandpromenden ligger förre konstprofessorn Nymans tjusiga ateljekvarter. Det är ett stycke finare bondgård omkonstruerad till medelhavsfunktionlitet. I det vackra lågtakade kaféet serveras på sommarsäsongen högklassiga bakverk av långslanka sylfider, som bara kan vara från Östermalm. Här kan man höra damerna vid grannbordet tala om dottern som kommer på blixtvisit med maken från Brasilien över helgen eller nåt sånt som får en att faktiskt lämna in. Men den blåbärsdränkta muffinsen är ju ändock i gemensam verklighet.
Tre vitblänkande marinor passerar man om man går Strandpromenaden och svänger lite runt Lännerstasundet dessutom.
Genom åren har jag promenerat och jogg-rundat (med avslutande bad) i detta S-D. Alltid lite upplyft av allt det vackra. Och likafullt så nöjd med att inte vara en del av det.
Besöken har ständigt eldat under denna fråga: Är det i något sånt här jag skulle casha in om jag hade framgång och pengar? Och svaret blir nästan alltid ett nja-nej.
Ut med segelbåt varje söndag och rituellt ut veckovis med densamma segelbåt på sommaren? Ta jeepen ner till Stazione. (Det är den italienska restaurangen i stationshuset, som ligger jämte Upp och Ners stora luftballong-garage.) Hålla hustrun i trim och på humör i det vackra huset? Spela tennis med svärmor på grusbanorna vid gamla allén?
Njae. Men det är så hårfint. Det finns väl faktiskt något äktgammalt ockrafärgat stenhus vid Duvnäs udde med naturtomt som kanske skulle passa om jag hade sådär många miljoner. Ingen BMW, men kanske någon liten tokrolig veteranbil istället på grusgången?
Tja, kanske ändå inte. Det sociala mellan båtklubben, Ringparken och seglarskolan för småttingarna kanske skulle mäla ut mig. Jag har hört lite om det. Rigiditet, om man säger så.
När jag så kommer tillbaka upp till den egna kvarteret, varifrån
man kan blicka ner på Skurusundet och S-D, möts jag av något
som ligger mer i New York-spåret. Stockholmsk världskultur på
gott och ont. Men mest på urbant.