Historien har inte upphört. 2000-talet börjar ju inte
alls som en utplaning på en lugn högre platå.
USA:s preventivkrig kastar oss tillbaka till trettiotalets atmosfär. Eller varför inte till Napoleons tid. Rätt och fel och en beklämmande ociviliserad verklighet.
Svenska krigsdebattörer simmar iväg i olika riktningar. I tangentens riktning utan eftertanke tycks det. Ska den som röstar på folkpartiet eller moderaterna nu omedelbart inse att de stöder Bushs krig?
Vi behöver nog femtio års moralisk sjukskrivning efter det att den heliga neutraliteten gått in i väggen.
EMU-debatten rullar på. Under största möjliga tystnad. Frejdiga superliberaler hejar på utanförskap. En extraordinärt liberal gräddfil framåt i historien tycks hägra? Fortfarande understödda av avgrundspatriotiska vänstermänniskor, som faktiskt tycks spotta på guldskeden som det verkliga EU trugar dem med.
Att bygga land är naturligtvis inte så lätt. Håller helt med. I USA-perspektivet står vi kanske vid 1830-talet?
2003 är inte så modernt. Frågan är om vi går till historien överhuvudtaget. Vad kan man säga om G. Schyman och nejsägargänget i EU-parlamentet om hundra är?
Tvi vale! Och att livet innehåller så mycket mer. En får
bestämma själv.