Sitter i det inglasade balkongrummet i den kylstrama vilodagsgryningen.
En och annan fågel kvittrar försiktigt. Har en 8 år gammal
laptop i knät. En som tjänat många tusen arbetstimmar utan
minsta problem.
Sak samma som med gammaldags skribenter som vårdar sig om gamla Remingtons med anor och som skapar mystifierande ritualer kring skrivandet.
Chirac och sportreportar svingar sina nationalistiska svärd. Konsultbyrån X eller Y bjuder till dans med att EUROPA snart är ett minne blott.
Hur var det med fantastiska Japan. Möjligtvis ett minne blott?
Nå, skämt åsido. Det går naturligtvis upp och det går ner. Mina barn kanske kommer att bli medelålders i en ekonomisk avkrok. Just nyligen fick vi uppleva att Göran Persson satte igång motorerna, medan Bildt som skulle görat misslyckades och blev en flygande holländare.
Vänsterpartister och miljöpartister driver mellan varven ekonomiskt liberala idéer som trängselavgifter. Direktörer vill inte ha Euro. Bortom Göran Persson myndiga tillrättavisning av välfärdsstaten finns verkliga outliers som Paggan i regeringen. De som säger nej till EMU för att de vill att Sverige skall bli det nya Schweiz - det ekonomiskt tuffaste landet av alla. Till höger om höger på sätt och vis.
Skillnaden mellan sportreportrar och opinionsbildare i samhällstoppen är inte så stor. Men skulle jag bry mig om Sveriges eller Europas affärer så särskilt? Skulle jag förresten gjort det om jag levt på 1700-talet i stället?
Inte så värst. BNP-vurmarna och statsbyggarna har naturligtvis sitt jobb att göra, men jag behöver inte sitta på läktaren och skrika.
Det krävs en särskild intellektuell tävlingsanda för att man ska kunna engagera sig i politiska partier och slikt. Något som gör en blind för den allenstädes närvarande dumheten. Eller som får en att fördra den. För något högre. Tävlingsandan eller historien.
Eller något lägre.