En fasansfull vecka. Ett sann mardröm. Utöver plågan
att se världen förändras till det sämre, också
obehaget med "det var väl inget egentligen"-kommentarer alldeles
inpå. Från människor i vardagen och professionella
åsiktsmakare. Man anar bortom det nya dagar ganska snart med helt
nya frontlinjer i tillvaron.
Jag tänker tillbaka på nazismens tid. Samma tvekan att dra slutsatser, samma slingrerier "om att det är ju inte så konstigt eller fel egentligen..." Och sen helt nya förutsättningar - inte minst för de så kallade intellektuella.
Och samma problem därefter. Förutom framgången för förnuftet till slut, stora och delvis förtigna hemskheter som atombomberna och bombningar av tyska städer.
Men mest är det ganska tyst. Och det är väl ett hoppfullt
tecken på eftertanke.