vilket är bäst? Kanske man kan ställa frågan?
Om man ska lära av det dåliga eller av det bästa?
1) I höstas var jag på en föräldrainformation i gymnasiet. I en genomgång i mörker med PowerPoint och skolledningen om allt man behövde veta om kurser och betyg uppträdde bland andra en kvinnlig skolledningsperson i obestämbar däst medelålder.
Vid en av ljusbilderna fanns en uppenbar omkastning eller felskrivning av förklaringen för olika grader av att inte ha fått betyg för en kurs - nog så invecklat.
Efter en stund påpekade en förälder att bilden inte verkade stämma med redogörelsen. "Ja, jag förstår att sånt här kan vara lite svårt så jag ska nog ta det en gång till för säkerhets skull" sa skolledningspersonen i myndig ton.
Efter ytterligare tre minuter av onödig omtagning var jag själv mycket irriterad och bröt av med att ta till orda från bakbänken för säga att "Att är det inte en bra sak att kunna erkänna ett fel, det var ju uppenbart fel på bilden!"
Kort tystnad och inget mer blev sagt om det än ett retirerande mummel.
2) En flickvän till ett av barnen berättar från sitt gymnasium att lärarna under dagen nästan hade vänt upp och ner på skolan i upprördhet över att att en elev framför blasfemisk kritik mot undervisningen på skolans insändarsida. Det verkade ha varit något slags stormöte med förhörsambitioner.
- - -
Vilka är det egentligen som lider av brist på utbildning i demokrati och moral? Tänk om Wärnerssons ambitioner kunde styras om till att utbilda skolans fasta personal i civilkurage! Men det finns väl mer sannolika verkligheter än det.
Man skulle vilja säga något Rosengren-inspirerat...