Utanförskapets utomordentlighet
Eremitens perspektiv. Att hitta sin plats utanför samhället.
Det är sånt jag ofta tänker på.
Citat ur en egen text:
"Det var alltid några som han som stod i utkanten av lägret
och spanade mot stjärnorna, som om svaret skulle komma från
dem. Fanns det något exempel på att sådant hade lönat
sig? Kanske, men han kunde inte komma på något.
Filosoferna hade drivit denna andens utmarksodling genom århundradena,
envist bortseende från den världsliga historiens klimatskiften
och förintelser. En evig kamp med de ofullgångna begreppen,
med orden. Alla hade de velat antaga vetskapen som något absolut,
men den skulle alltid förolyckas.
Den mänskliga kommunicerbarheten låg i ständigt skeppsbrott:
Kroppens skillnader, rytmer och faser, intellektets specialisering, smaken
och temperamentet, den sociala skapelsen. Och över allt
detta byggde i alla fall språket oförtröttligt
sitt tak. Filosofen förutan fick man väl tillstå."
Mådä! Det finns dock andra missioner: en möjlig filosofins
fattigmunkorden, ett utanförskap utan öken, eremiter som
glider som ordförande Maos fiskar i samhällsvattnet.
De som kan samla och stänka det Sokratiska saltet.
Det finns så mycket som enligt den samlade kunskapen inte finns
i vårt välmående Utopia.
