Politiken utforskar själen, gott och väl. Skada att den postulerar en uniformitet, som kanske inte finns.
Människans flockdjursbeteende är ju mycket framträdande.Mot bakgrund av vår inneboende begåvning blir det alltid en plågsamt misslyckad patetik. Ett exempel är det som kallas kulturliv. Eller journalistik - de jagar ju till och med i flock.
Gallerian på Hamngatan eller det sobra köpcentrumet i kanske Denver eller Paris är på vår sanna livssida. Livet inlåter sig inte i knull med dogmatiken. Det finns ett eget levande konstverkande, det som är vårt riktiga livsverk. Och det är utanför politiken.
Antag att varje ny tanke, varje upplevelse, varje ord är ett ny programspråksmodul som skall installeras i oss. Den metaforen förklarar kanske bristen på likformighet i mänskligt medvetande. Ger hoppet om ett eget liv. En liv utanför den massmediala eller politiska berlinmurens rike.
Det är vad jag tycker om sossarnas mobiliseringsmummel om demokrati.