Självbefläckelse
Det finns en enkel förklaring till varför det är en bra
idé att själv skriva (litterära) texter som man läser:
Det finns samband vad gäller referensram och ordens betydelse.
Så här skrev jag till
mig själv för snart tio år sen:
The language, the spoken thought, is the reversed
procedure of perception. When we talk, we condense and rearrange our inner
cybernetic activities to the standardised form of language. Our inner complex
truths are cabled out to be received by other individuals or we dispense
messages to convenient external storage.
och
It seems that memory stuff is constantly being
reorganised in buffers with different priorities and uses. Some things
we do remember during a few seconds, for instance the phonetics of a word
we did not understand, other things are kept for minutes, for instance
plans of routine activities. One important efficiency technique is to abstain
from memorising or refreshing information that is retrievable by means
of a book, a note on paper or a question to be put to somebody else when
needed.
Att skriva dagbok är under vissa förutsättningar minst lika
viktigt som att nöta hyllkanterna på biblioteket. Vi kan inte
spontant minnas allt nyttigt vi tänkt, inte allt på en gång.
Men vi kan behöva somligt igen. Varför hela tiden tvångsmata
sig med modersmjölksersättning?
Att kommunicera något kommer sen. Det är också ganska
intressant.
"Du är alldeles för teknisk i din inställning till
språket", sa en etablerad författare som jag träffade
på en sommarbalkong med en flaska rött.
Gudilov att jag är det. Varför ska vi flyga till månen,
men låta författare och språkvetare arbeta med paradigm
som är pre-1900?
