Endast undantagsvis engagerar vi oss i regin av det egna livet. Nyåret med löften kan kanske lite lamt möta det behovet?
Det förenklande teaterstycket vill gärna spegla en utveckling, ett medvetandegörande. Det är sånt som sker i det verkliga livet, men utvecklingar i livet är sällan väl ägnade till att sanningsenligt och generellt beskrivas konstnärligt och språkligt – om man ser det som pedagogik.
Som passiviserande aha-upplevelse är det naturligtvis gångbart.
Människans kunskap transmitteras och lagras oftast i analyser, i strukturella och avbalanserande figurer. Realistisk pedagogik är att låta en situation komma nära en analys och inte en berättelse. Teater, berättande och språkligt hantverk borde vi helst sköta själva. (Återstår konsten, som inte drabbas av denna drapa.)
Spela spelet således. Leta efter det verkliga livet? Det kommer
nära progg-idéer om folklig kultur, men det är inte det.
Det gäller en verklighet utan kulturarbetare.