Det är ingen nyhet att det är så. Redan de gamla grekerna var oförskämt optimistiska. Matematiken och logiken fick nog tänkandet till glädjeskutt redan 500 B.C., precis som analystisk filosofi och positivism i vår tid.
Är det något vi har glömt? Ligger möjligen huvuddelen av sanningen dold i det förflutna? För det borde den väl göra, om man ser till själva tankemängden?
Volymen av förfäder, som nog tycker att de har sett mer och förstår bättre än vi, borde vara förkrossande. Men de är tystade, Gud har deporterat dem till himlen.
Ungdomen är vårt hopp. I historiens ljus är vi ganska
unga ända tills vi dör, allihopa. Igen ko på isen där.
Historia menar jag alltså. Vet vi något. Har vi kontakt? Vad kostar gårdagens förlorade känslor idag? Inte mer än rutten sill. Nästan ingen som bryr sig faktiskt. Och farmor och farfar är väl snuskiga i sin skröplighet!
Det var nog bättre förr, man hade nog energisk fantasi och lite mindre hybris. Man kanske tände till lite på antika statyer.
Problemet är ju att historien blir så intellektuell, så
abstrakt. Utan kroppskontakt. Allt går via det skrivna, den
bevarade konsten - i och för sig fantastiskt.