Och varför tänka, överhuvudtaget, kunde man först fråga sig. Varifrån kommer vår idé att tänka? Det verkar vara en drift som filosoferna glömt att namnge.
Hur stark är tänkedriften? Är den ihållande som en newtonsk massa i rörelse eller underordnar den sig? Skapar man sig ursäkter inför det otänkbara?
De religiösa, de livsstressade, de tänk-ovilliga ser helt
visst den filosofiska ovissheten som en Svarte Petter. Amen.
Här varsnar jag den babyloniska förbistringen, mötet
med allt det jag inte kan förstå eller hålla med om. Blir
påmind om all den intellektuella substans, som jag inte har velat
ha i min hjärna. (Eller saknar kanske någon annan skulle säga?)
Litteratur är nog en jämkande väg att faktiskt utforska
Babylon och kanske försonas med ett "intersubjective agreement" (Kanske
Popper skulle sagt 'basic statements').
Det är faktiskt så att det fria tänkandet på sätt
och vis går i självbedrägeriets riktning. Med en obändlig
energi fyller vi själen med det bråte som vi har kärlek
till. Här finns en dialektik att leva i. Ett medvetande för
en vandring bortom varje dogmatisk orgasm.