Minnenas andel av våra liv är ju högst betydande. Minnandet kan vara en tillbakadragenhet. Kan vara defensivt, sorgset. Eller offensivt, som humöret hos en otillfredsställd eller inkvisitorisk upptäckare.
Minnandet och tänkandet är oskiljbara, eftersom induktionen är tänkandets ofrånkomliga start- och återvändandepunkt. Kant kann nichts, nur darüber reden!
Varför och hur med minnet? Minnet, denna pertinenta homonym som tycks ha tänkt bort subjektet för alltid.
Kan man tänka sig att desorganisera minnets kronologi? Att väga samman intryck och föreställningar hos samma person på nya sätt?
Är det att tänka? Att glömma, länka om och syntetisera? Att kasta in jäst i det som är decenniegammalt? Att återbesöka eller återuppliva med sinnenas beröring?
Minnet är metaforen för det litterära byggandet av de
största modulerna. Då man avgränsar och koncentrerar element
ur det stora flödet.
Får det att fästa, att bli övertygande och mäktigt,
som tavlor på Nationalmuseum.
Texten är metaforen för tanken. Privata texter som förevigade
spår i bubbelkammaren, detta ordande som är tankens absoluta
arvedel bland fotografier, ljudband, målningar och verkligheten själv.