Dikt

Har spekulerat en del över om det är så att en skrivande själ måste avstå från läsande. Hur det än må tyckas om detta, så är det så det är sen ganska länge. Sur driver man analysen vidare. Den kreativa optionen verkar föra med sig en selektiv organisation av det inkommande.

Insiktens glädje återuppstår dock i och med det litterära koncipierandet. Och insikten ligger i texten - den är näppeligen ett avtryck av någon anmärkningsvärd egenskap hos litteratören.
 

Språk är hopbyggnad av cybernetiska system: "Det behövs två för att…" - i det där finns både smärtan och oklarheten! Författarens uppgift blir att undvika det emfatiska, det slutna,  för att istället lyfta fram språkspelet, modellen, den cybernetiska materian.
 

Kan man betrakta livsmönster och beteenden som nödvändiga formler för liv?  Människorna  stiger in och ut ur de tillåtliga formerna, man vrenskas eller accepterar den färdigprogrammerade verklighet som bjuds? Om det bakom den godkända kodningen kunde finnas en annan frihetssträvande imaginär tendens? En tänkt hemvist för slump, vilja och ödets atomära hävstång.

Varje kraft föder en motkraft, varje anvisad möjlighet en rebellisk strävan.
 
 

Två saker stämmer möte, men möts ej:
 
1. Litteraturens sökande efter sitt innehåll genom sin undersökning denotationers och konnotationers klang i orden.

2. Vetenskapstextens väljande av ord till en befintlig modell, en princip.
 

Den ena vanligen nedifrån orden och upp, den andra deduktivt strävande efter de adekvata begreppen.

Se på 1-an, romanen, dikten, teaterstycket, tavlan, pornografistycket - se den ordliga cybernetikens ständiga och sviktande kamp för kontroll, för medvetandestatus!

Även den bredaste episka roman är föga mer än en liten glutt genom en immig fönsterruta. Vi läser det vi vill läsa, vad mer är, vi förstår det vi kan och vill förstå. Budskapet utkämpar en oviss kamp mot bakgrunden och läsarten.
 

Realism/naturalism, här berör vi själva nerven av perceptionsinsikt. Realismens känning med tinget i sig. Kan den litteräre realisten acceptera att jag nyss sa nerv, liksom fysikern säger att elektronen roterar? Trampar vi vatten med en splittrad relativistisk världsbild?

Eller är det annorlunda och problemfritt och Gud har skägg om han finns?
 

En för mig tänkbar storcirkel i medvetandets temporala snitt är insikten att livet är där för att levas. Levas som konst, teater. Förbrännelig skapelse- och dödskonst. Den sanna scenen och krönikeboken var den hemliga verkligheten.

Lev normalt alltså! Båten på havet av medvetande alstrar bilder, minnen ur nuets syntes och de faller till botten. Där kan de senare hämtas för att föras hem till bygget, likt höet från uteladorna.
 

Litteratur är animation, det är således att regissera andra människors tänkande, att behärska magin att generera en produktion i själen. Vi kan inte spåra om associationer och infall är externa, slumpmässiga eller kausala. Men vi känner oss ändå förtrogna med den litterära schamanismen - förmågan att rädda det jordiska upp till abstraktionen, kommunikationen, det himmelska eller eviga.
 
 

Kulturen! Aah!! Slottsträdgårdens herkuleslyft ur naturens bölja, arkitekturens envig med det möjliga, parkalléernas emfatiska andning -  sådan är litteraturens upphävelse ur det mänskliga havet, med bokens tuktade häckar och alléer, fontäner och dammar Recensenters och bokklubbars aristokratiska kackel.

Fönster och murar, på vakt i det mänskliga landskapet.

Autenticiteten! Jaget! Kontakten! Så kan då kärleken beklaga sin distans och ryckighet i umgänget med driftlivet, känslorna kan konkurrera med den strukturerade och tidlösa intellektualismen och utgjuta sin otillfredställelse. Kroppen kan strejka och driva sina kampanjer, lierad med varjehanda demoniska krafter? Samhällets och litteraturens lagar kan spela över sina register, väl barrikaderade, men inte helt skyddade från en enskild individs skarpsinne.

Den gamla sagans pluralism och monadtro kan återupprättas i litteraturen. Renoverad till tidsenlighet.
 
 

Jepp. Dessa litteratörer är i grunden strävsamma asteroidsjälar, ty här sänds älskade raketer upp genom skyarna till den absoluta likgiltighetens svalka. Här brukas rättigheten att skänka liv! Med dödsförakt.

Allt är redan sagt, allt är redan glömt. Ordet du kunde ge till din andlige bror kan du inte ge och du ska inte få veta om han egentligen var din bror. Silverblänket i sanningsvattnet kan aldrig landas. Självet skall lämna ordljuset vidare och gå vidare till okunskapens mull.

Men ändock, det snurrar, ordet!