Ganska odramatiskt, inom ramen för upptäckandets givna liturgi förstod jag vid läsningen. Mycket tänkvärt för mig som måste läsa mig till tjugo- och trettiotalets intellektuella värld och kommunikationstekniska miljö.
Så möts vi, i världen.
Jag har ett exempel som jag gillar ännu bättre: En bilresa i en gammal STF-årsbok. Också det trettiotal. Ett par av de artikelförfattande och fotograferande veteranerna i de gamla årsböckerna gör en automobilfärd från Jönköping upp genom skogiga delar av Småland och Östergötland fram till någon av metropolerna på Östgötaslätten. Automobilturismen är just under påtänkande. Man beskriver allt, stort som smått. Teknik för grindar och värdet av utsikten på de lokala utsiktsbergen. Rapporterar om lokalbefolkningens reaktioner och minnesvärda glädjeämnen för automobil-turisten.
Inget direkt stötande, men ändå: Vad motiverade egentligen denna mycket långa och djuplodande artikel (liksom otaliga norrländska möten i den svenska turismlitteraturens historia)? Vad såg männen med kamera och automobil och vad såg de som såg bilen och stockholmarna?
Vad var det för nytt? Egentligen? (Kontrast: Biltätheten i USA i slutet av tjugotalet var i nivå med den svenska i början av femtiotalet.)
Turistens (eller journalistens eller kolonisatörens) suveränitet är väl ofta en fråga om det tryckta ordets (= bildningens?) magi.
Tänk bort boken en stund. Vem skulle i ett personligt möte bedömas ha auktoritet? Det kunde mycket väl vara samen eller fjällbonden eller den äktsvenske medborgaren i ett skogigt hörn av Östergötland.
Bildning är nog lite på det sättet. Inbillning. På
bokens grund.