Eller håller vi oss för goda för sådant?
Leibniz höll en slant på att naturen var besjälad, det var monader i allt.
Inte så tokigt, för något betydelsefullt och pålitligt konstant finns det ju därute. Där någonstans i någon slags idealismens eter finns nog källan till allt det vi har inom oss, det som vi liksom har bara till låns. För inte är det så värst privat det vi går omkring med! Samma idéer, reflexmässiga beteenden och fantasier mest överallt. Samma språk i stort sett - ja vore det inte så så skulle vi väl inte bry oss så mycket om att prata med varandra.
En del är det väl som skiljer, men det betyder ju inte att vi har uppfunnit hjulet var och en av oss. Kärleken är ju evig och det är ju en hel del annat också.
Det vore väl ganska kul att studera det psykologiska lite mer ur det monadiska perspektivet: Att man inte kan göra så mycket åt tankarna som sådana, dom är ju standard. Det är väl närmast någon slags administration man ska komma åt i så fall.
Och sitter den där kontrollen då i generna, eller i ämnen som stimulerar hjärnan ganska generellt eller går den rent av inte att påverka alls?
Ja, tänker gör ju vi förstås och fri vilja har vi ju, men tänk om den fria viljan är bestämd av våra tankar som i princip är standard och som tänks efter samma regler överallt där de är installerade?
För, hur är det nu, är det tanken som sådan eller är det vår privatsjäl som det är någon stake i? Tankarna verkar ju faktiskt livaktiga, många har simmat oförändrade som ivriga spermier ända sen de gamla grekiska filosofernas tid...
Vad är således en själ mot en bunt oförstörbara tankar? Vad är det psykiatriska ritbordet mot vår tillväxt och allas våra kopior av den kroppsliga erfarenheten? Det blir väl på marginalen i livet en fråga om utbildningens och uppfostringens förhandling med det självgående, eftersom idéerna (ja, egentligen vill jag kalla det tillvarons cybernetik, men det går ju inte), de idéerna simmar runt både i kroppen och i samhället och ställer och styr.
Så, då kopplar vi väl av lite grand. 95 % av oss är
vatten var det visst och lika mycket av vad vi tänker och känner
är bara vanlig standard. Inte så mycket att hetsa upp sig för.
Och så var det minnet förstås. Det tar vi i morgon...