Orden, det är ett utflöde från mig sa en författare jag kände. Du har en alldeles för teknisk inställning till språket!
Men hur kunde orden vara privata, men ändå universellt begripliga när de utandas? Det förstår jag inte. Det är en tanke om att kunna anrika fram en egen, men inväxlingsbar andlighet. Att kunna skilja ut den språkliga mannan ur det köttsliga och timliga, men för vilket ändamål?
Missuppfattning säger jag. Att snyta ut sin livsupplevelse i orden är nog att missbruka dem. De ord som man hamrar in i skrivmaskinsvalsen, gång på gång i ständiga omskrivningar, står ständigt inför sin förintelse, sin självupplösning. De ska inte missbrukas. Ord är så mycket mer än det som uppstår och fortplantas i kända kulturella näringslösningar.
Orden räddar oss från kulturens och intellektets dogmatik, ger oss ledning och kontakt när det rätlinjiga och deduktiva tänkandet sviker. Förståelsen är mestadels en lögn, bara den som tar sitt liv på allvar kan andas djupt. Det är andlighet.
Vi börjar i barnets opansrade litenhet inför tillväxtens möjligheter. Vi absorberar, blir talande och läsande, hetsas av uppmärksamhet, därpå av vår oro och rädsla. Allt det är vår biologiska arvedel.
Meningen går ut ur oss och in i oss, men den förenas aldrig med våra liv. Vi är varelser med liv och orden är inte vårt språk, orden är något annat.
