Lär vi av historien?
Jo men, det gör vi nog, om vi studerar den. Historiestudier som inte närs av en drift att förstå och bilda begriplighetens mönster är nog ganska ovanliga.
Som med allt socialt vill vi gärna förstå det organiska, det tilltalande och gripbara. Vi ser ju organisation i det mesta vi gör, alltså vi känner det kollektivas liv.
Där långt, långt bak i historien ser vi kanske något, letar med psykiatern efter de avgörande första slagen i vävstolens mönsterprogram, det som präglar oss alltsedan dess.
Hammurabi och Cheops, Alsnö stadga och Gustav Vasa, och finns där kanske någon primalskriksstation som vi ännu inte har upptäckt?
På Freuds soffa kodifieras vår själs dolda maskin som
en spådom i kaffesump. I historiesoffan står nationalismens
entusiaster inte Freud efter när det gäller att bygga slott
av månskenstrådar.
Och idag. Ska vi ligga på analyssoffan och tumla tungt i historiska förklaringar. Fråga Branting och Staaff vad de gjort med oss?
Eller bota oss med någon slags anti-depressiv, biologistisk drog
kanske. Och, ny dogmatik finns ju i reserv precis som oljefyndigheter.
Ja, det är svårt att vara så säker. Jag kanske ska ge fan i Gustav Vasa. The Middle Way var väl kanske häftigt, men tänk om jag är en utom-svensking, som har helt andra själsegenskaper i de innersta skrymslena.
Man kan ju alltid försöka känna efter, primalskrika lite
på egen hand.