Det är skada, eftersom här faktiskt finns en fantastisk naturomgivning.
En dag kommer högst sannolikt dessa hus att väcka positiva känslor, att romantiskt minna om en svunnen tid. Det onda kommer att vara över.
Arkitektens absoluta makt kan man fundera över. Pröva att se det som en allegori över politiken. En tydligt närvarande lektion om eliten och folket.
Hur hänsynslös kan inte arkitekturen verka, den kan göra sig påmind som det oundkomliga avtrycket av en verklig elit, som har skurit ut en iögonenfallande bit av samhällsbygget från folklig kontroll. Vandra i Stockholms centrum och tänk efter! Skulle helst vara stad där, urbanitet. I bästa fall spontanitetens och det sociala livets sammankomst. Tidsåldrarnas gemenskap i gatans rum.
Tänk på medeltidsstäder! Visserligen stöpta av dåtidens byggnadsnämnder, men ofta så organiska. Tänk på amerikanska städer, som kan charmera med en rasande och hänsynslös oberäknelighet, även om zoning håller det hela inom vissa gränser.
Tänk på landsbygdens bebyggelse, tills åtminstone nyligen vita fläckar på byggnadsnämndernas och arkitekternas världskartor.
Arkitekter och politiker - är de lika? Eliter - nyskapande, uppfostrande, ledande, eller?
På andra sidan Mensättravägen i Orminge ligger Östra Orminge, med radhusbebyggelse. Jag hade förra veckan ett ärende dit och tog mig upp på gångvägar från centrum. Det var en fantastisk upplevelse. Låga hus, ligger ganska tätt i gårdsform, kuperad mark, tätt, tätt med syrénhäckar och annan grönska. Slingrande gångvägar, små avstånd och oväntade intryck bakom varje rundat hörn.
Levnadsstandard stavas det. Standard.