Jag har aldrig riktigt blivit kvitt den smått obehagliga minnesbilden - hur märkliga kan tänkande människor vara? Ett liknande minne är en tusensidig mörkröd paperback om kommunistisk ideologi och sovjetstaten skriven av en katolsk tysk munk. Hur kunde en sådan kyrkans man ha ett slikt utredande intresse!
En mildare form av denna galenskap kan man finna i en och annan alltför lång kultursidesartikel i våra medier då och då. Jag kan tänka mig att redaktören innan publiceringen har måttat någonstans på en gradskala, där mitt möte med studentrevolutionären kunde vara i måttstockens ände.
Det som tände mig idag var en artikel om nationalismens betydelse för landet och socialdemokratin.
Många intellektuella är fångar i sitt professionaliserade samhällsvetenskapliga eller lärdomshumanistiska paradigmbyggande. När man staplar alltför många boksynta tankefigurer på varandra brister det, det blir inte längre en meningsfull intellektuell kommunikation. Man vill då med Hägerström eller Wittgenstein utbrista: Detta är inget! Vad menar karln egentligen? I praktiken?
Det är tankeväckande att jämföra med praxis i internationella naturvetenskapliga tidskrifter. I dessa finns i princip två typer av artiklar: dels beskrivning av resultat, mycket precist avvägda vad gäller upphovsrätt och bevisföring, dels översiktsartiklar som orienterar om den första typen av material.
Fler översiktsartiklar av denna typ inom samhällsvetenskap och politik!
Det är synd om många intellektuella, även om de är
påfallande lyckliga bakom sitt staket. De har någon gång
valt bort sin chans att förstå vad Wittgenstein menade när
han skrev: "besinna".