När blir systemteori nyttig samhällsvetenskap?

Informationsteoretiker och datavetenskapare tänker tanken att deras modellerande med processer och organisationer kan ha en vidare innebörd än bara förlossning av dataprogram. Ju mer av lönsamhetsära som erövras i strategisk planering av organisationers datoranvändning, ju mer lockande ter sig säkert steget till att tänka tanken att detta är den nya sociala ingenjörskonsten.

Vad skulle utgångspunkterna vara? Kanske dessa:

Datavärldens organisationsanalytiker kartlägger organisationer för att passa in så effektiva och naturliga datasystem som möjligt i dem.
ADB-rationalisering har ofta formen av att ersätta intellektuellt arbete - tabugränsen människa - maskin passeras.
Datoriseringsverksamhet inordnas i företagen ofta i en vidare verksamhet för att öka organisationers och marknaders effektivitet. Människan är i centrum lika mycket som maskinen.

Systemanalytikern lägger örat mot organisationen för att utröna hur trafiken av fötter, telefonsamtal och dokument i verkligheten är funtad, och tänker sen på hur man ska kunna göra dataprogram som speglar verkligheten så väl att förutsättningarna för inlärning, underhåll och vidareutveckling blir de bästa.

Genom avgränsningar skapas hanterbara objekt i databygget och genom modern programmeringsteknik blir de avgränsade objektorienterade programmen spänstiga och lönsamma medarbetare i organisationen.

Dataålderns systemvetenskap kan erbjuda nya paradigmbidrag ifråga om vetenskapliga elementa: Abstraktion och avgränsning.

Nya teorier kan vara effektiva sociala innovationer, av typen Adam Smiths marknadsteori.

Kruxet är alltså att få samhällsvetaren att tänka sig att dataprograms funktionssätt kan vara lika fräscht som matematiska formler. Det fanns ju visserligen inte på Webers tid, men ändå. Om inte förr så budskapet kanske en dag kommer från medicinare: Kroppen har program!

Möjligheten för nya sorters murslev och sten i samhällsvetenskap och politik finns alltså. När bryter det igenom?

Dröjer något, akademiska samhällsvetenskapare och dataspråksspecialister har antagligen inte mer kultur gemensam än afrikanska bushmän och tibetanska munkar.