Königsberg revisited

Ett visst mått av amatörfotograferande har följt mig sen tonåren. Detta intresse har dalat till nästan noll, något som nog  speglar min syn på livet. Fotografikonsten tycks skriva sin historia på samma sätt, en utveckling från framgångsoptimism  till något ganska litet. (Film och reportage lever på annat än fotografi.)

En anekdot ur de filosofiska historieböckerna har också följt mig. Det gäller den vördnadsvärde Immanuel  Kant, den produktive professorn i Ostpreussens Königsberg.

Saken presenteras som följer: Immanuel Kant levde och verkade hela sitt liv i  staden Königsberg. Staden ligger två mil från Östersjön, men Kant  tillryggalade aldrig någon gång de två milen för att se havet.

Han ägnade sig åt undervisning, skriftställeri och brevskrivning. Han påstods klara sig så bra med detta, att man av  hans hand har texter som beskriver stadsmiljön i London lika exakt  som framstående författare på ort och ställe. Kant skulle så att  säga sitta i sin studerkammare, sila londondimman genom  näsborrarna och prestera bättre än andra, som kunde se och ta ur  sin direkta upplevelse.
 

 

Paradoxen har två delar. Hur kan en expansiv kulturmänniska avstå  från att se havet, när det finns så nära? Är det att vara riktig  klok? Och för det andra; Vad följer om litteraturens värde och potens om Kant kunde besöka London i sin fantasi?

Kant tycks motbevisa den vanliga bildningsvägen, den som aktivt arbetar med medvetandet i  filosoferande och litteratur. Kan den professorliga läsningen ersätta upplevelse? Litteraturens nyckel till kunskap skulle kanske ingå i det han kallar rent förnuft, och därmed basta, inga frågor, inga andra behov?

Varsågod,

Königsbergs broar -->

Tingsten skriver i sina memoarer om läsning. En roman om dagen var den dagliga kosten. Här finns någonting likt, som dessutom är en exklusivitet som i andra mer mitt-på-vägen miljöer skulle vara en arrogans svår att framhärda i.

Darwin och Linné arbetade som forskare säkert med en kunskapsintrospektion: ung till gammal, leva till kunskap. Skulle detta kunna undvaras och ersättas med en tingstensk eller kantsk boksyn? Är Kant en fenomenal yttring av en ideal akademisk produktivitet, en indikation på en möjlighet till ett hjärnornas sambygge?
 

Han sitter still där i ett oåtkomligt Königsberg och oroar.

- - - - -

Nyligen läste jag återigen om Immanuel Kant i  "Tankens vägar" av Gunnar Aspelin. Om Kant står där följande:
 

Hans dagordning var bestämd med ett urverks precision, och han lämnade aldrig den ostpreussiska lärdomsstaden. Hans skönlitterära beläsenhet begränsade sig till den antika vitterheten och några allmänt erkända franska poeter, Goethes och Schillers nyskapande diktning var för honom en ganska främmande värld. Någon djupare förståelse för olika filosofiska riktningar, som inte berörde hans egna tankebanor, ägde han knappast.

Så kanske ändå inte London heller?
 

(1980)