Jag tog ingen särkild notis om honom. Efter fem minuter kastade Pekka Langer några förbryllade ögonkast bakåt. Jag trodde att han tyckte att jag på något sätt borde uppmärksamma honom. Jag stod på mig.
Efter ytterligare några minuter släppte han relingen och kom över och kallpratade med mig.
Han kanske var helt normalt intresserad av samtal på fördäck.
Men han hade ju ett problem. Problemet att han inte bara var sig själv
utan också ett varumärke.
Personnamn - det är ju viktigaste vi har, näst det vi har innanför pannbenet. Inte många verkar ägna en tanke åt vad de sysslar med i det avseendet.
Pekka Langer har varit en hyvens kändis. Alltid professionell.
Måste man vara pre-television för att ha den begåvningen?
Vad ska man tänka på vad gäller vården av namnet?
Man ska tänka på vart man strävar. Vill man vara något för de överblickbara i en meningsfull livets omgivning eller kvittar den aspekten lika. Är man en författarsjäl som gärna skriver för en okänd proselyt, kanske femtio år framåt i tiden? Är man en modern massmediamissbrukare, som inte kan leva utan bilden av sig själv i inledningen av tidningsartikeln?
Väderleksrapporternas uppläsare i radio presenterar sig numera
med namn. Är inte det det yttersta utslaget av idén om
bredast möjliga annonsering av namnet! Kunde man inte slå
mynt av det, till statskassans fromma? En dusör till det allmänna
mot att någon gång få läsa väderleksrapporten.
En ära lik den att få gå i högvakten.
Bildkonstnärerna är mina favoriter. Inte för vad de gör. Ett besök på Louisiana häromsistens gjorde mig bildligt illamående. Utan för deras sällsynt förebildliga förhållande till sig själva som varumärken.
Bildkonstnärer är till skillnad från författare och journalister inte utpropellerade av förlag och tidningshus, de har i all tid oftast själva fått stå för all marknadsföring. Varje person som stegar in på vernissagen är betydelsefull. Och jag tror inte att en konstnär gärna säljer till den som inte är en värdig och intresserad mottagare av budskapet. Hårt arbetande konstnärer vill nog inte ha sina verk godtyckligt utslängda i en publik, som kanske inget förstår?
En del arbetar med teater på målarens sätt. Beundransvärt. Lärarrollen kanske också är åt det hållet.
Författandet sker väl också ofta i realiteten under dessa villkor, även om skådespelet synes vara ett helt annat. Men vem erkänner det? Det skulle alltså vara en författare som säger att den hellre har få kompetenta läsare än en blaffa i bokklubbskatalogen.
Men då skulle man ju inte tjäna några pengar! Mådä. Även på den punkten är bildkonstnärerna mer seriösa.
