Vad ska en chef klara, hur mycket lägga sig i, hur mycket förstå? I det politiska livet i Sverige har amatörismen odlats som ideal. Ämbetsverken och de politiska systemen har nästan alltid avslutats uppåt av oförbätterliga amatörer.Hur lätt är det inte att se detta som ett ryggborstande nätverk, en perfekt parallell till de bespottade proffsen i näringslivet. En gång politiker eller fackpamp - alltid landshöving! Men så lumpet är det nog inte, i själva verket måste de strävsamma amatörerna på allvar ses som grundbulten i det demokratiska systemet.
Visst finns det undantag, någon generaldirektör någonstans kan vara genuint kunnig. Kanske Kjell-Olof Feldt visste precis vad han gjorde, även om det just nu i dagarna sägs motsatsen. Men det har inte varit normalt med toppar av typen Percy Barnevik eller Håkan Mogren. Alltså med adekvat utbildning och som är expert-trovärdiga när de ställer skåpen.
När jag var lite yngre och handläggare i ämbetsverk var detta en fråga som ständigt gnagde: Hur mycket begrep egentligen den som satt och avgjorde frågorna högst upp. Ja, hur i all världen kunde det överhuvudtaget fungera undrade man, när man spanade in verkligheten på hög nivå. Samtidigt hade jag en dunkel aning om att motsatsen kanske på något okänt sätt var värre, det vill säga drivande ledare som inte ville delegera och som kunde löpa amok på sin övertygelse. Det kunde ha varit för den föredragande att gå ur askan in i elden.
Hur mycket begrep Gösta Bohman av sin egen ekonomiska politik? Var han lite av det som Reagan senare blev känd för, eller tänkte han någonting på ekonomisk-politiska strategier? Alltså professionellt. Eller var det de yngre gossarna runt omkring honom som gjorde precis allt? Det oroade mig då. Det var svårt att slita sig från tanken att alla i statens förvaltningar och alla forskare, som faktiskt deltog i en viktig kunskapsverksamhet, bara hade att vänta på om resultatet skulle försvinna ut över stupet ner i intet när det nådde toppen.
Hur mycket begrep Thage G Punkt när han satt där mittemot oss i en trevlig gammeldags kontorsrumssvit på Rosenbad och nickade artigt när han lyssnade på en snabb föredragning om energipolitik?
Nån måste ju styra. Tänkte man. Vem? Ungtupparna på departementet, som oftast hade påfallande kort erfarenhet? Eller slumpen? Eller någon allvis osynlig hand i det politiska systemet?
Ja, ja, ja. Det var kanske inte så viktigt i alla fall. Egentligen
var det väl ganska bra att de satt där och nickade och kanske
tänkte: Det här begriper jag inte så bra, det måste
vi behandla förutsättningslöst. Riktiga bönder lurar
man inte så lätt, om jag får uttrycka mig så.
