Gå i stå för 2000-talet
För länge sedan berättade Arne Ström, som nog finns kvar någonstans i UD-karriären om det kommunala livet i Valdemarsvik. Han kände till det från brorsan. Om hur exceptionellt lugnt det för det mesta var, men att det någon gång kunde köra ihop sig ordentligt. Kommunalkamreren, den fasta klippan i kommunalhuset, kunde då, som när det gällde dagvattenledningarna, kasta in handduken med orden:
"Nej, det här blir omöjligt att klara av för mig, för det har gått politik i den här frågan...".
Det var fascinerande att höra om det apolitiska när
man var ung på sjuttiotalet.
Själv har jag nått min kommunalkamrersnivå och mutat
in ett eget uttryck. När det är bekymmer någonstans
kan man ibland höra mig försmädligt säga: "Det är
det kvinnliga nätverket, eller hur ..."
Jag arbetade nyligen ett drygt år på en myndighetsliknande organisation i Stockholmstrakten med hundratalet anställda och ett tydligt kvinnligt nätverk.
Kvinnlig direktör över det hela och endast någon enstaka
man på mellanchefsnivån bland alla kvinnor. Jag ska försöka
att bjuda på några iakttagelser och försök till teori.
Några fragmentariska bilder:
I avdelningen, som jag gjorde system åt, fanns en lite udda ung ambitiös tjej, som tid efter annan blev våldsamt upprörd efter motgångar inom organisationen. Det hade ofta kvinnliga förtecken av typen: "Jag fick ju klartecken i går av chefen och sen går hon och ändrar allt, när X kommer in och pratar omkull henne."
Upprördheten kvinnor emellan blir inte så sällan högt uppdriven. Motgångarna ska gärna beskrivas som trauma och ta sin tid att gå igenom.
Å andra sidan var man inte alls omedveten i organisationsfrågor,
åtminstone inte i min kaffehörna. Att försöka använda
en försvaret närstående organisationskonsultbyrå
var en idé som flera var med på i en diskussion.
En högskoleutbildad ingenjör började och slutande inom den tid som jag var där Hon sökte kontakt och försökte utröna företagskulturen genom idogt användande av diskussionsinlägg på PC-nätverket med fiffiga förslag och små provokationer. Reaktionerna var nästan lika med noll, hon fick ingen kontakt. Den enda gången någon riktigt uppmärksammande henne med ett rundbrev på nätet var när en mellanchef skrev om hur fantastiskt det hade varit att vara på en konsert där vederbörande till hennes förvåning uppträdde som solist.
Den "chat"-verksamhet i diskussionsfora som förekom var också av den artiga, men privatlivsfriande typen.
Två mellanchefer satt på samma stol. En större omorganisation med konsulthjälp genomfördes med anledning av ändrade yttre förhållanden under slutet av den period då jag var där. Den ledde den fram till ett minimum av ändringar. Det nämnda dubbelkommandot ändrades inte.
En av de få faktiska ändringarna, som inte var väntad i kafferummen, var att en av de yngre manliga ingenjörerna, som mot företagskulturen utan att skämmas hade hävdat sig som en som ville fram och upp, fick en position.