Människans förmåga till att omfatta tanke och kultur är avsevärd, med den är ändock begränsad. Musikern, företagsledaren eller biologiforskaren har gjort ett val, som begränsar möjligheten att få med allt det andra.

Även om vi begränsar temat till det politiskt-filosofiska området gäller samma dilemma.

Vad är det för val det handlar om?

Vi väljer för det första ett mått, en andel av det hela, för vårt inslag av originalitet. En engagerad medborgare kan vara mer eller mindre udda, originell och specialiserad. Utanför mainstream har alltid funnits alla dessa livsverk, som nuförtiden ofta  bättre syns på internets hemsidor: Att veta eller göra allt för en indianstam i Amazonas, för en pop-artists minne, för en författare, för en viss bygds historia, osv

I mellanläget finns alla, som lagt sin tillvaro i ett akademiskt kollektiv med dess paradigm och myrstacksbyggande,  i ett politiskt parti eller i en modetankeriktning av något slag.

Ingen kan rimligen vara ett hundra procent mainstream, men lite av det vill vi alla ha. Och hur finner vi mainstream, det som inte borde behöva sökas om det nu vore så självklart?

Definitionerna kan bara göras i det empiriska och de avspeglar naturligtvis tankemaktförhållanden i samhället.

Allmänbildningstävlingar avspeglar på det mer pinsamt prosaiska sättet vilken kod som regerar. Vilka som toppar universitet och andra institutioner, tidningarnas ledar- och kultursidor, det definierar för sin tid detta mainstream. Det som alltså ger den psykologiska grundtryggheten, när man villa känna sig intellektuell.

(Jag vill inte tala om hegemoni, det för tanken till vänsterns statiska världsbild, där allt redan är uppfunnet och klassificerat.)

De som bryr sig om detta, de väljer sin mix och känner en oro över att ha valt fel, att vara på väg att missa något väsentligt.

Det finns naturligtvis ett recept mot den krypande olusten. Gammalt och dammigt, men lika bra som alltid: Medborgerlig politisk och filosofisk bildning. Bra för sinnesfriden, bra för samhället.

Den atenska demokratin passerar vi när Globen inte räcker till för stadsfullmäktigemöten, och dit är det en bit kvar. Vi ligger alltså 2500 år efter.

Osjälvständigt bildade människor kan inte drivas till samhällsbyggardåd. Jag tänker ofta med olust på min fars klassklättrande folkskollärargeneration. Där har jag sett  miljöer, i vilka man under ett helt liv i diskussioner hänförde allt ont och opassande till "skolöverstyrelsen" och "de". Det är detta "de" som Hoola Bandoola kodar om till "någon högre upp".

Det är nästan alltid en självständig politisk bildning som är bristvaran. Initieringen, men inte slutet för denna, är en god skola.

Tycker du inte att det är viktigast, Bo Södersten, du som har varit universitetsfackligt engagerad under så många år?