Det ochefbara
 

Det psykosociala arbetsområdet är inte direkt min hemmaplan. Det har inte hjälpt att  jag under en betydande del av mitt liv haft det tvärs över frukostbordet.

Men frågorna om företagsledning och organisation finns alltid omkring oss och jag har med åren blivit alltmer tjatigt missionerande, när någon beklagar sig om jobbet och chefskap och fans moster på jobbet.

Min katekes är ungefär som följer:

1. Ha respekt för chefsarbete och den kompetens det kräver. Alla måste göra sin del av jobbet.

2. Var inte så upprörd över att någon inte är så bra. Det vore väl värre om de äldre vore bättre än du. För det blir väl så småningom din sak att ta över.

3. Har du någon bra idé, stå då upp för den. Hur skulle världen annars fungera?

4.Försök inte höja lönen med gnäll, det fungerar inte. Gå ut på arbetsmarknaden för att bli prissatt, det är det enda sättet. Absolut och alltid.

Som modell har jag ofta tänkt på en av mina första anställningar. Det var på SCB:s nationalräkenskapsenhet. Åke Tengblad var chef. Han var briljant som nationalräkenskapare och möjligen lite tafatt som byråchef. Om det gick jag omkring och smågnällde och teoretiserade i det tysta.

Varför i all världen gjorde jag så!,  har jag tänkt senare. Varför gick jag inte till chefslampan och tryckte för att ta en kontakt. Improviserat planeringssamtal eller så. Om jag nu hade något att föreslå, kunde jag ju ha bjudit på det. Och överhuvudtaget, varför förfölja någon som är bra i ämnesområdet, men medioker som organisatör? Det är ju det naturligaste av allt. (Är motsatsen bättre?)

Så där går jag på, så fort någon beklagar sig. Det har blivit år ut och år in med somliga i omgivningen. (Jag har bytt frukostsällskap.)

Om det blir någon respons, så går det ofantligt långsamt.

Det är därför som jag har ett förslag, som jag försöker kasta fram då och då: Satsa på chefskurser, men satsa också minst lika mycket på de som är chefens underställda medarbetare. De potentiella chefsgnällarna har nämligen ett stort objektivt behov av att veta hur det fungerar. Man må därmed beröva dem ett av livets säkraste glädjeämnen, men det vore ett mindre ont för samhällets bästa. (Får jag också föreslå en könskvotering 65/35 i detta sammanhang.)

Jag har svårt att tro att man inte skulle få en lönsam utbildningseffekt av att diskutera företagsledningsarbetets villkor med alla berörda. Är det inte också ett nytt och bättre sätt att rekrytera nya chefer på (än att de ska gå på Handels och känna sig märkvärdiga). Och en chans för många att bli av med en trots allt i längden skadlig avundsjuka. Och framförallt ett sätt för de flesta unga att hamna mer mitt på spåret i en karriär.

Så där. Nu har jag sagt det igen. Jag har tänkt säga det resten av livet, om ingen förstör nöjet för mig.