Jag reste mig upp i bänkraden på biografen och trängde mig ut, till mitt kvinnliga sällskaps stora förtrytelse.

Det var Pulp Fiction som visades. Jag hade efter viss tvekan varit med om att godta filmen som lördagsnöje. Vi hade ju bara sett början, jag kunde väl ha gett det en chans, menade hon.

Jag kunde inte med det. Samma skit som gamla A Clockwork Orange, finkulturellt dravel. Gammal man gör inte så gott han kan.

Sen många år är jag oändligt trött på allt med crime och mord som konsumtion. Möjligen spelar det in att jag har haft död på mycket nära håll ett par gånger. Men det stämmer inte generellt, se till exempel på bilder av barn som springer runt i krigets Beirut och leker med gevär.

Man måste nog  inse sanningen, att människan har en nedärvd hunger efter ondskan, åtminstone i fiktionens form. Precis i facket bredvid det pornografiska behovet.

I barnets värld, i varje fall i pojkens värld är behovet ofta starkt. Vem har inte insett att man måste ställa upp på pickor, cowboys och rymdäventyr, eftersom alternativet är en orimlig återvändsgränd. Ofta håller det i sig i en evig följetong upp till vuxen ålder, idag med datorspel som medium. Men det är inget nytt, se exempelvis Krig och fred för att få en inblick i andra tidsåldrars patetiska idyllisering av våld.

Och det finns inte bara hos småbarn och tonåringar, sannerligen. I film och TV är väl våld och sex 95 procent, och sen kommer ingenting och sen ingenting. Kvinnor lika som män, hustru och dotter kan vara lika begivna som tonårssonen, all världens feminister till trots.
 

Så, då får man väl inse att kulturen har att besjunga ondskan med vidhängande dödande, precis den har sitt uppdrag för kärleken. Och visst, det är ju som en isbrytarränna genom den andliga odlingens historia.

Deckare och skräck alltifrån Poe, Doyle, Christie, Hitchcock, det är ju lika sömngångaraktigt okontroversiellt som Astrid Lindgren eller balett. Bröderna Grimm, isländska sagan, Bibeln, och så vidare om man går bakåt.

Vem är då jag som kan ifrågasätta kultur.
 

Jag minns när jag någon gång i början av åttiotalet i bilradion hörde Per Ahlmark lägga ut texten om filmcensur och omistliga värden. Man får förmoda att det var videomarknaden det gällde. Jag minns precis vilken kurva på Värmdövägen jag låg i och jag minns hur jag tänkte.

Att dessa intellektuella estradörer var ganska motbjudande, att de förmodligen inte var torra bakom öronen. Hade de barn och familj och ett hederligt arbete? För vad vet man om livet utan det.

Jag tycker fortfarande inte att det är acceptabelt. Jag vet ingen annan som tycker så, förmodligen finns det dock några i verkliga livet någonstans.

Jag kan inte tro annat än att kreatörer av kultur av typ Pulp Fiction och A ClockWork Orange, är just människor som inte är torra bakom öronen. De undervisar i megafon om livet, men de är parnassens apor i bur.

Att påverka det kulturella våldet med köpvägran vore genialt, men det går inte. Problemet är ju konsumentefterfrågan. Och att våldet är kultur, det går inte att prata bort.