Demografiska beskrivningsmodeller lanseras ibland med anspråk att bättre beskriva samhällsutvecklingen än de traditionella nationalekonomiska.

Vad ska man tro om det?

Jag ska berätta om ett prognosarbete, som jag sysslade med åren runt 1980. Det gällde förutsägelser om trafikens utveckling för beräkning av förbrukningen av energi.

När jag kom in i detta värv, ärvde jag en ‘indikatormodell’ för bilism och bensinförbrukning, som byggde på prognoser för nybilsförsäljningen med multiplikation av en antagen årlig körsträcka. Bilprognosen levererades sen länge av prof. Jacobsson vid Handelns Utredningsinstitut och min uppgift var således då att spela på den årliga körsträckan och förbrukningen per mil. Det erfordras också ett skrotningsantagande, jag minns inte om jag gjorde det själv eller om det hörde till HUI:s prognos. (I saken ligger även att man ju eftersträvar en viss konsistens i arbetet, att anknyta till en investeringsprognos som man kanske godtar i andra delar av ett sammanhållen framtidsstudie är naturligtvis en poäng.)

Detta sätt att tänka om bilar och bränsle var vid denna tid tämligen etablerat och det dröjde väl egentligen en viss tid innan jag kunde säga direkt till mig själv att Jakobssons prognos ju avsåg en hushållsinvestering och att han ju egentligen inte a priori kunde anses ha något budskap om just åkandets omfattning och de 4-5 miljarder litrarna bensin.

Det som tilldrog sig viss uppmärksamhet vid denna tid var ett arbete som Ilja Kordi gjorde vid KTH och som byggde på en mycket fördjupad modell för hur just bilinnehavet utvecklades. Kordi excellerade här i andra och tredjebilen och deras introduktionskurva kopplat till en demografisk prognos om hushållstypernas volymmässiga utveckling. Om detta tillgreps i stället för Jacobsson, kvarstod ju dock de starka antagandena om körsträckor, som i detta sammanhang ju kunde ha en tendens att sjunka ännu mer i bakgrunden.

Detta var en tid då det låg i samhällsluften att energi var något mycket speciellt. Resande var också mycket speciellt, förmodligen härlett ur obetvingliga behov och antogs vara mycket pris-oelastiskt. Trafikprognoser var därför på något sätt dubbelt mystiska ville det synas. (Och vad allt ville man inte bestämma om denna körsträcke-koefficient, med visioner i blicken.)

Körsträckelängden kunde eventuellt trendframskrivas ur bilprovningens mätarställningar, men där uppstod ju vissa problem med att identifiera andra- och tredjebilarna och deras tendenser.

Efter en del snurrande i detta tog jag mig gradvis ur det och började göra okomplicerade ekonometriska ansatser, där jag kopplade resande och bensin till disponibel hushållsinkomst och liknande. Ju mer jag höll på med mina stegvisa linjära regressioner på kvartals- och månadsdata, ju mer djärv blev jag. Till slut trodde jag på det: Resande är bensin är en vara som alla andra med en priselasticitet! Dvs mer pengar hos hushållen, mer bensin (för varför inte hoppa över körsträckan också, vi gjorde ju ända bränsleprognoser.) Därvid blev det under de resterande år jag hade hand om samfärdselsektorns energi.

(Senare, när jag hade lämnat energiprognoseriet, fick jag höra någon i förbigående nämna att konjunkturinstitutet hade uttalat en uppskattning för de senaste årens bensinprognoser i något sammanhang.)
 

En forskare vid Uppsala universitets kulturgeografiska institution, Bo Malmberg, har sedan en tid lanserat en originell teori om produktivitetsutvecklingen, som säger att åldersfördelningen i samhället har en avsevärd förklarande roll för ekonomin. Den politiska poängen är att ekonomisk politik i viss mån kan ses som en kamp mot väderkvarnar. Mer speciellt finner han att hög andel femtioåringar i befolkningen samvarierar med välstånd.

En slags human-kapital-koefficent per ålder således, för att ankyta till prognoshantering enligt ovan.

Här har vi alltså någon igen som ger nationalekonomerna på tafsen! Hur ska det bedömas?

Bevisföring med statistisk korrelation har ju en lång historia, också insikten om ‘spurious correlation’, dvs nonsens. Alltifrån kopplingen av solfläckscykler med konjunkturen, antal radioapparater i USA under trettiotalet som förklaring på allsköns elände, fram till våra dagars oupphörliga miljökatastroflarmande.

I statistikutbildningen får man lära sig att statistiska samband inte ensamt räcker som teoribevis. De är explorativa (eller i bästa fall hypotesprövande) och det är oftast rimligt att komplettera det skenbara statistiska beviset med experimentella undersökningar eller annat som verkligen belyser orsakssambandets nödvändighet (och riktning).

Detta sker ju också inom miljö-larms-medicinen. Man ser till exempel inledningsvis att rökning statistiskt synes orsaka cancer, men man jobbar vidare i decennier för att visa att det kan förklaras i en otvetydig orsakskedja.

(Jag tog mycket starkt intryck en gång av en statistiker, Harry Lütjohann, som beskrev identifieringsproblemet i statistiken. Han övertygande mig om att det är närapå omöjligt att identifiera det man mäter med det man tror att man mäter, om man tar till den verkligt skarpa vetenskapliga skepsisen. Men detta kan vi naturligtvis inte ta hänsyn till.)

Det är inte så lätt att tänka sig att man skulle vilja ligga i i decennier med undersökningar av blivande femtioåringar för att med säkerhet bevisa Malmbergs teori. Hypotesen om senioritetens absolut överordnade roll kan möjligen kännas lite kantig, men skulle man mildra den till ‘en av flera faktorer’ är man ju å andra sidan tillbaka nästan till startpunkten.

Nu är det ju så att man inte heller bevisar exempelvis klassiska makroekonomiska teorier på samma grundliga sätt som lungcancerhypotesen. Å andra sidan är det fler som är villiga att ligga i för att försöka bevisa dem.

Den kunskapsteoretiska svårigheten är ganska likartad. Även makroekonomi kan diskuteras i termer av tvärsnittsstudier(jämförelse mellan länder), som är Malmbergs ansats.

Svårigheten att tillämpa experimentella metoder för nationalekonomisk kunskapsuppbyggnad är alltid ett problem.

Malmbergs motlut har nog mera med den vetenskapliga versionen av det Kantska "rena förnuftet" att göra. En utförligare teori, som innehåller en indirekt inbjudan till mänsklig påverkan tilltalar de flesta.

För att återknyta till rökning och cancer: Det kan nog finnas slående statistiska samband som visar hur länge vi kommer att leva, och därmed punkt. Men gärna ville vi veta lite mer, kanske speciellt om vad vi kan göra för att bli friskare och för att utrota sjukdomar.

Gammal är nog äldst. Nationalekonomisk teori undviker ofta på ett elegant sätt att snava på det som ter sig som dagens problem och som i efterhand är svårt att uppfatta som problem.

På dom igen!