Nog kan ingenjören ha rätt. Somlig ordkonst verkar mest vara fusk och poesimissbruk.
Men annat kan verkligen upplevas som vitala spår, ristade för själens grammofon.
Hur bevisa att poesi är något? Litteraturvetenskap? Nja, det är nog inte svaret ändå. Ingenjören lär inte få sitt besked, ty konsten förväntas vara oförutsägbar och motvalls. Litteraturvetenskap kan bara spå i sumpen när det gäller det exklusiva.
Lyriken spetsar till konstens anspråk på att på att veta och förstå. Spetsar till anspråket på att veta bättre än filosofer, de som bygger orden från grunden.
---
Jag kom en behagligt sval höstkväll ut från en pjäs av Kristina Lugn. Jag var osäker. Menade hon någonting eller hade hon bara haft en dålig dag med ordskärveriet?
Dagens understreckare i SvD bakar sin tegelsten av "begreppshistoria". Denna kunskap sägs vara ömsesidigt beroende av "socialhistoria". Upptäckt av få dansar begreppshistoriavetenskapen sakta fram i det akademiska landskapets dimmor.
Man kan sätta vetenskapliga hjul på det mesta och lite till. Orden har naturligtvis sin historia, precis som naturen har sin naturhistoria eller geografin sin kultur. Vetenskapliga vehikler dyker upp i alla vrår. Ett akademiskt trafikbrus omger oss.
Vi kan nog tycka ibland att ett uppkast av några få ord vinner. De virvlar runt och lägger sig tillrätta. Säger allt och inget. Nära är de att tippa ner i den österländska visdomens tomma avgrund.
Från denotation till konnotation säger språkingenjören. En ingenjör som heller inte vet besked.