Jag lyssnar på ett föredrag i ABF-huset om hur allt verkligen hänger ihop i detta landet. Det är en föreställning av och med Johan Ehrenberg, den gamle kämpen med tidningen ETC.
Allt spelas in av en ung dam med två videokameror: J E försöker uppenbarligen upprepa Al Gores filmiska bravurnummer "En obehaglig sanning". Publiken får till och med lite regianvisnigar mellan varven.
Hur går det? En del i publiken hummar halleluja som på ett frikyrkomöte, medan andra som jag säkert skruvar sig plågat.
I ett akademiskt sanningsperspektiv finns inte väckelsemötet. Sanningen ska hackas lika frenetiskt som TV-kocken hackar sina grönsaker i närbild i TV-rutan. I den världen kan det inte finnas en sanning som varar i två timmar och som slingrar sig igenom alla dagsaktuella ämnen. Och som kan köpas vid bokbordet på vägen ut.
Det finns ju förebilder på området mycket sanning i ett kör. Marx, även om han själv nog var en akademisk hackare. Rudolf Steiner är ett bra exempel tror jag. Al Gore undgår nog kritik, ty han höll lite på sanningshacket också.
Ehrenbergs putslustiga efterklokhet om ekonomisk politik är svår att tolka för en hackare. Landet var på rätt väg men förråddes av Kjell Olof Feldt (ungefär). Imponerar inte. Visst kan stora män göra stora fel, men det anekdotiska perspektivet är egentligen ett goddag yxskaft. I helvete heller att Sverige har stått på tröskeln till paradiset.
Den hackfria upplevelsen av världen känns främmande.
Lommar tacksamt ut, förbi försäljningen av en bok om
den enda rätta vägen, den enda vägen till vänster.