Mådä. Kan man bli så arg på Jan Myrdal?
Jo, jag känner igen det. En plåga genom decennierna, att aldrig bli kvitt karln (om man nu är tidningsläsare). Och det är ett mer generellt fenomen.
Mekanismen här är för det första en infam stöddighet och dödsföraktande inbilskhet som "1968"-generationen bröt igenom med. För intellektuellt lagda som varje dag öppnar stockholmsblaskan för att göra sin goda tankegärning har den begåvningen varit ett djävulskt gift.
Det andra är megafoneffekten. En underdog som utrustas med med megafon (t.ex. ständigt reserverad plats på en tidnings kultursida), blir obevekligen en förtryckare. Den som trillat dit in i sådan kulturell elit kan nog aldrig inse problemet. Spelet kan fortsätta.
För Jan Myrdals del blev det mycket lång tid. Guldklocka!
Kerstin Vinterhed polemiserar mot Hederberg. Syssla med sådan futtigheter som sant eller falskt! Rena förolämpningen mot författarskap och kultur tycks hon vilja säga. "Hans verk är en spegelsal i vår tid", etc.
Kultur kräver psykopatiska vita riddare! Kulturens grindvakter
kan nog lätt bli snurriga i huvudet.
Är sanning och heder viktigt? Är det värt ett antal böcker mindre publicerade? Att inte ha farit med villfarelse? Att ha hanterat megafonen med försiktighet?
Det goda samvetet kan nog väga upp mycket.