Jag sällar mig alltmer bestämt till medeltidens
numera ganska stora beundrarskara. Senaste spiken i kistan för densammas
påstådda mörker var för mig läsningen av "Karl
Knutsson" av Dick Harrison.
Medeltiden imponerar! Ta bara en sån prosaisk sak som rörligheten. Folk rörde sig överraskande mycket och snabbt förr. Åtminstone den tidens jet-set. Så var det naturligtvis på romartiden, och före den, och så var det i medeltidens Sverige. "K. var i Västerås och begav sig snabbt mot Stockholm där han dök upp nästa dag" - så kan det låta. Karl Knutsson tycks ha varit under nästan ständig förflyttning mellan Viborg vid ryska gränsen till sina slott och herresäten i Småland, Östergötland eller Balitkum. Vare sig han reste i tjänsteuppdrag som kung eller som sig själv som herreman.
Det politiska systemet fascinerar för att det är en värld som har likheter med vad som vi försöker bygga upp med FN och EU. Den politiska maktdelningen var avancerad och stabil. Påven och kyrkan, Hansan, stormännens giftesmålspolitik och den allmänna respekten för lag och religion innebar ju ett mer civiliserat samhälle än senare tiders totalitära nationalstater.
Äganderätten verkar ha varit varit att lita på i högsta grad, låt vara att rättskipning och politik inte var helt olika saker. Knutsson tråcklar till sig egendomar i norra Estland och han har dem i behåll och skapar politiska problem med dem genom decennier, trots att han åker berg- och dalabana som politiker.
Karl Knutsson lever ett politiskt händelserikt liv. Det händer så mycket att man blir lite trött redan före upploppet. Han sitter ett tag på slutet som landsflyktig i Pommern. Han har rymt med statskassan, som han spenderar med måttlig framgång på andras krig mot Tyska Orden.
Allt det här handlar naturligtvis nästan bara om överklassens
politiska spel. Men det är spännande med en påminnelse
om en värld där även annat än den råa soldatmakten
räknas. Eller var det möjligen god tillämpning av spelteori
i ett Europa med fungerande maktbalanser?