Köpte Edward Saids "Orientalism" på en flygresa för
en tid sen. Femhundra sidor som var lätt att läsa i flygande
fart. Said behandlar västerländska (egentligen i första
hand engelska och franska) attityder till "Österlandet" under de senaste
tusen åren. Det är en märklig resa. Exotismen på
längden och tvären och hur man ska bli klok på den.
Ett tillägg av Sigrid Kahle behandlar spänstigt de svenska akademiska orientalisterna, som i likhet med de tyska var de fattiga kusinerna från landet. De hade inte kolonialländernas svängdörr österut, men gjorde utmärkta prestantioner som språkvetare på distans.
Med Said i åtanke besökte jag en diskussionsafton "Orientalism på Svenska" på Mosebacke/Kägelbanan. Det var en liten besvikelse. Det var bara två teman: Elsa Beskows tanter som främlingsfientlig diskurs och ett forskningsprojekt om svenska officerare i persiske shahens tjänst i början av 1910-talet. Det svenska persienprojektet verkade spika in varenda kryss i formuläret för kolonialt främlingsförakt. Och dessutom ett extra kryss för att vara "väl utfört". Kolonialism på svenska.
Diskussionen kändes torftig i jämförelse med Said. Den välkända hemvävda politiskt korrekta dimman kunde förnimmas. Behållningen var nog att forskaren med shahens svenska poliser envist drog fram namn på islamiska fritänkare som bearbetade orientalismens spegelbild "occidentalismen", dvs österlänningars oförmåga att ta till sig information om västerländska förhållanden. Det är kanske något som inte var lika tydligt när Said skrev 1978.
Orientalismens märkligheter har svängt genom historien i mer än tusen år. I Saids perspektiv ser man både a) kolonialismen och b) vetenskapare som gjort nyttiga saker i det tokiga större sammanhanget. Att återlämna museiförmål blir ju bra, samtidigt som man väl inte kan förtänka att arkeologer har gjort viktiga jobb när det begav sig.
Napoleon är möjligen en orientalistisk storskurk med sin Egypten-expedition, men forskningen blev ju ganska god och hieroglyfernas gåta löstes.
Just det, hieroglyferna har jag funderat en hel del över. Inte Champollions bragd utan det faktum att hieroglyfskriften kunde falla ner i en total, ogenomtränglig glömska.
Hieroglyfskrivandet fanns kvar på sina håll i Egypten under romartiden, antagligen så länge som till 300 år efter Kr. Men uppenbarligen brydde sig ingen om att dokumentera språkvetenskapliga elementa! Ingen romare kom på idén att utreda frågan och spara någon kunskap till eftervärlden. Inga spår, inga tips fanns tillgängliga när europeer började bry sig igen efter en paus på tusen år. Och då tog det flera hundra år att komma upp på spåret igen.
Något var galet med Romarrikets forskningspolitiska agenda.