Jag har upptäckt en TV-trend: Vetenskapliga omtolkningar av
kristendomens historia. Teologiforskare som tar ut svängarna likt
frejdiga ateister. Lite "tro- och vetande" retro alltså. Ett uppmärksammat
och kristeligt hudflängt sommarpratarprogram om kristen moral verkade
plöja i samma åker.
Nu häromdagen var det en genomgång av Johannes uppenbarelser, som visade sig högst sannolikt vara en politisk stridsskrift mot Romarriket. Inte ens "666" var rätt, det skulle vara "616", vilket gjorde Caligula istället för Nero.
Nästan 2000 år innan tokerier granskas och återförs till verkligheten! Man må erkännsamt ha allt sådant i åtanke när man ojar sig över muhammedaners eller hinduers små tricks.
Man må undra om bildning och vetenskap går framåt eller bakåt av egen kraft, eller om det är något annat som styr.
Under de senaste 100-200 åren har akademiker väl varit inblandande i alla varianter av politisk extremism, ondska och dumhet som vi sett. Ämbete och hatt har inte garanterat något. Å andra sidan står samma samhällsskrå för all den envishet och ärliga metod-trohet som så ofta leder till stora framsteg och värdefulla omprövningar.
Idag en notis om att DNA i sjukdomsvirus kan kartläggas på några få dagar, vilket dramatiskt (vilket journalist-ord!) ökar möjligheten till vaccinframställning i tid.
Igår cirkusen kring Winbergs och Sahlins rent vitryska handlag
med samhällsvetenskaplig forskning. Står vi oss i jämförelse
med 1700-talet?