Läser filosofi, psykologi och AI. Intressant och lite perspektivförskjutande.
För 20 år sen kände jag mig alltid upprörd över
att ett modernt dator-inspirerat perspektiv saknades i filosofiska sammanhang.
När jag nu läser rätt saker från den akademiska hyllan
så förefaller det som att datorinspirerad analys har gått
som på räls ända sen Turing och von Neumans dagar!
Förklaringen är väl att denna filosofiska-psykologiska verksamhet ändå länge har varit rätt långt ut i ödemarken. Omöjlig att upptäcka för den intresserade allmänheten.
En del texter jag läser om hjärnstudier eller praktisk AI har ett fascinerande flyt. "Och dock hon rör sig!", skulle man vilja utbrista om vetenskapens strävsamma vardag.
Men ändå! Det finns i min filosofiska upptäcksfärd en skrapande dissonans i sfärernas symfoni. Andra texter som gör mig lack. Som summerar sig till att inget har hänt sen Kant och de gamla grekerna. Eller Russel. Samma eviga ritualiserade introspektions- och logik-agenda. Frege och matematikens själ. Och alltid tillbaka till ruta ett.
Läser schvungfulla böcker av Penrose och Dennet som excellerar i skepsis mot "articifiell intelligens".
Men är det så övertygande? Man kunde lika gärna tycka att det visar att många absolut inte kan släppa Fermats andra sats och Gödel ur synfältet och kavla upp skjortärmarna. Förståelsen för den faktiska informationstekniken och hjärnforskningen är den svagsintes.
Det filosofiska tänkandet vilar på de gamla grekerna. Samma typ av introspektion. Samma idé om att allt expanderar ut från några axiom som kan rymmas i filosofens behändiga diskurs. Vad har hänt sen Immanuel Kant? Går det att finna någon verksamhet som i så hög grad stampar på samma fläck?
Det är nog en så kallad utmaning.