Var på Sture och såg "Tårarnas äng" av Angelopoulos.
Nästan 3 timmar av suggestiva, oändligt långsamma scener.
Livet som en likfärd med skönhet, sorg, ungdomlighetens kickar,
magnifika bilder, ständigt regn och ännu mer av långsamhet
och dysterhet.
Vad ska man säga? Det uppstår en dåndimpseffekt av filmens makalösa utomhuskulisser. En konstnärlig medkänsla: Något så estetiskt mäktigt kan bara inte få vara dåligt, vill man tänka.
Det synes så i recensionerna. Ingen vill säga "dåligt" rakt av.
Det påminner mig faktiskt avlägset om "Sagan om konungens återkomst". Så mycket fantastiskt att det blir konstbax.
Konsten är ju möjlig, ja rent av vanlig. Våra tankevändor och drömmar är ord och bilder som lever. Utanför och mellan oss. Man kan sätta det i system, som konst. Lerfigurerna i verkstaden får alldeles bestämt liv. Det kostar på i form av koncentration och inspiration för den som gör det. Men vi går runt på det ofta nog.
Men så var det överdriften då. Tårarnas äng
kan alltså sägas vara en fin-filmens motsvarighet till Tolkien-megalomanin.
Går vi runt på undersköna sorgsna och eländesdrabbade
gudalika, osammanhängande huvudroller i tre timmar? Som liknar tusen
vackra varianter på ett likfärdsmotiv i 1800-tals-realismens
måleri?