Har just sett Fellinis 8 1/2. Funderar en del över vad jag
fick den där extra halvtimmen utöver 1.45
Roligt att se vilka uppnästa truliga Brigitte Bardot-typer som var sexappealiga 1965.
Hemkommen jämför jag Bergman och Fellini i Google på köksdatorn. Det är jämnt skägg vid runt 260 000 referenser.
Jag har sett kopior som roar mig mera, t.ex den norrländska "Kärlekens himmelska helvete". Men detta är nu originalet. Och en självrannsakan från konstnären.
Tvivlet är naturligt. Sympatiskt. Lite obergmanskt måhända. Ingmar Bergman är en av de där som kan ge mig känslan att konst är mera av energi än begåvning. Någon bestämmer sig för att nå nobelprisnivå till varje pris och kör hela racet med en herkulisk energi. Publiken applåderar.
F. Fellini ställer sig på bromsen. Försöker plocka ner sig i smådelar. Förlänger med en halvimme, utifall man inte förstått ändå.
Har några av PO Enquists böcker på mosaikbordet. Har läst "Magnetisören", men tvekar om att lyfta "Livläkaren" på allvar. Minns plötsligt min ilska över att ha läst en bra bok av nobelpristagaren Singer och märka att alla andra böcker av honom verkade vara en omskrivning av samma historia och miljö. Enquists digra verkslista ger samma misstanke.
Konstvärlden är väl sån. Och människan som författare. Det är nog stort nog att fila på samma originella men ensartade produkt all the time.
En annan slags Enquistbok vore kanske en urspårad och förtappad Enquist. För att inte tala om Norén-pjäser. Eller svenska roman-bestsellerförfattare.
Hm. Jan Guillou kanske har gjort det i alla fall. Lyft det folkliga
historieintresset. Och haft roligt själv.