Januari börjar i orcher-dimman. Vid starten för rättegången om mordet på Anna Lind drar journalisterna igång som en hord ystra hästar, uppenbarligen spända att få dra iväg med en rekorddokusåpa. Visst finns det bland journalister många av de klokaste och mest erfarna, men som mobb är de vidriga.
Dagens Nyheter landar på köksbordet. Det är inte bara krigsrubriker, även texten över hela sidan består av centimeterhöga bokstäver.
En webb-enkät i tidningen visar att 55% "inte följer rättegången alls". Kanske det bidrar till att tidningen blir normal inom ett par dagar.
Ser ett program på Discovery om den historiske Jesus. Det river upp gamla sår. Jag har levt många decennier med kristendomskritiken begravd för att kunna trivas i tillvaron. Vetenskapligt kritiskt förnuft är ofta att stå utanför samhället. Andligheten skall fyllas med något och att kritisera är tabu.
Forskarna i Discovery - programmet visar på ett mycket trovärdigt scenario för Jesus, som jag först fick mig till livs i en bok av någon vid namn "Carmichael" tror jag: En upprorshjälte av klassiskt märke med intresse för religion och kanske med lite magikerbegåvning. En judisk Messiaspretendent som den romerska ockupationsmakten avrättade på ren rutin.
TV programmet fokuserade på Paulus som den faktiske religionsgrundaren. De nyevangeliska texterna är fulla av konstigheter, som belyser hur Jesus med osofistikerat skohorn förvandlas från en judisk patriot och upprorshjälte till en judeföraktande internationalist och romarkramare. Av folk som absolut inte var med.
Den ursprungliga kristna församlingen i Jerusalem med apostlar och andra som visste något utmanövreras snart av Paulus och stämplas till slut som kättersk!
Det är en gåta hur denna soppa har kunnat utgöra den västerländska historiens mantra i två tusen år.
När jag går in i en Stockholmskyrka ett par dar senare för att se på interiören känner jag inget av stilla historiebehaglighet som vanligt, bara ett påträngande obehag. Jag måste gå ut. Nytt för mig.
Ingen civilisation utan skam tycks det.